Tidskriften Äldre i Centrum publicerade 2018; nr 3: 76-79 nedanstående intervju med mig.

Äldre i centrum 2018-1Äldre i centrum 2018-2Äldre i centrum 2018-3Äldre i centrum 2018-4

 

 

 

Annonser

Vad innebär ”helhetssyn”? Avgörande för integrerad vård eller en fåfäng dröm?

HelhetssynI senaste numret av Svensk Geriatrik publicerades min vidstående ledare med rubriken ”Vad innebär ”Helhetssyn”? – Avgörande för integrerad vård eller fåfäng dröm utan praktiska förutsättningar?”.
Det talas ofta om det stora behovet av ”helhetssyn”, men i regel utan specifikation, varför olika läkare, andra vårdyrkesgruper, medborgare, politiker och tjänstemän sannolikt lägger mycket olika innebörd i begreppet. Det används därför som ett honnörsord, ett retoriskt mål utan innebörd. Detsamma kan sägas om många andra favoritord inom vårdsektorn, t.ex. ”samverkan”, ”värdegrund”, ”etik”, ”friskfaktorer”, ”teamarbete” och ”personcentrerad”. De medicinska journalerna innehåller ibland en bredare karakteristik av personen bakom hälsoproblemen, men detta presenteras alltid som text, ofta skriven vid olika tidpunkter, varför det är notoriskt svårt att få en översikt som skulle kunna betecknas som ”helhetssyn”. Man kan verkligen undra om det finns någon ”helhetssyn” om den inte syns?

Denna fråga ställs på sin spets vid kommande årsskifte, då den nya ”Lag (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård” börjar gälla Klicka här. Här ingår en formaliserad procedur för att ta fram en ”samordnad individuell plan” (SIP) i samarbete mellan huvudmännen landsting och kommun, och detta arbete förutsätter en övergripande hälsobedömning.

I artikeln diskuterar jag olika aspekter som kan inkluderas i begreppet ”helhetssyn” och lämnar förslag om avgränsning  till ”hälsorelaterad helhetssyn” och hur denna kan struktureras – och därmed visualiseras – till en överblickbar hälsoöversikt som grund för en integrerad hälsoanalys och integrerad behandlings/vård-plan.

.

Rapport från framtidens geriatrik och äldrevård

Läkartidningen publicerade idag min vidstående artikel med rubriken ”Rapport från framtidens geriatrik och äldrevård”. Här har jag placerat mig i framtiden och visar hur man på ett i princip enkelt sätt löst många av de problem som gäckade oss i början av 2000-talet.

 

ICA Maxi jämfört med svensk sjukvård

I senaste numret av Sjukhusläkaren finns vidstående artikel med rubriken ”Ica Maxi är organiserat med bättre evidensgrund än svensk sjukvård”. Artikeln består av en intervju med Stella Cizinsky (kardiolog och verksamhetschef vid Universitetssjukhuset i Örebro) och mig beträffande vår anmälan av styrtrenden ”Värdebaserad vård” till Statens Medicinskt-Etiska Råd för etisk granskning samt till SBU för värdering av det vetenskapliga underlaget, (se bloginlägg 15 mars).

Inom läkarnätverket mot olämplig styrning av sjukvården anser vi att den olämpliga styrningen i de flesta fall är den bakomliggande orsaken till många av problemen i sjukvården, t.ex. den vårdplatsbrist och personalbrist som det så ofta skrivs om i media. Den olämpliga styrningen motverkar – och ibland direkt förhindrar – kvalitet i vården. Det har nog aldrig funnits så mycket konstruerade och därmed onödiga problem som vi har i dag. Vi har inte kopplat det kliniska arbetet på individnivå med styrningen på gruppnivå. De är helt olika logiker – de matchar inte varandra alls.

Det borde vara förhållandevis lätt att i vårt lilla och relativt homogena land lösa problemen på ett sätt som stämmer med grundläggande principer för kliniskt arbete. Utgångspunkten måste vara ett entydigt patientperspektiv, eftersom den viktigaste kvalitetsaspekten i vården alltid handlar om den enskilda människan över tid. De största problemen i vården i dag gäller patienter med flera samtidiga kroniska sjukdomar, det vill säga främst äldre personer. De behöver en regelbundet upprepad kvalificerad, integrerad och koordinerad handläggning över tid. Vi behöver återföra vården till dess kärnvärden – back to basics – och det är detta som också efterfrågas av patienterna i mycket hög utsträckning.

Samverkan utan verkan

Samverkan 2017

Idag skrev journalisten i Dagens Nyheter, Carl Johan von Seth, vidstående artikel med rubriken ”Avveckla samordningssamhället” på DNs ledarsida. Han beskriver hur ofta orden samordning och samverkan används som förevändning för ”avsaknad av handling” i den offentliga världen. ”Där det hörs babbel om samverkan, där finns det alldeles säkert problem”.

Ett stort antal utredningar de senaste 15 åren har genomsyrats av ordet ”samverkan”, trots att det saknar både definition, vetenskapligt underlag och effekt. Det utgör en slags besvärjelse, som legitimerar att man inte tar sig an de riktiga problemen. Det råder idag utbredd enighet om att vi har en fragmenterad vård, och det är varken möjligt eller lämpligt att hantera detta genom ”samverkan”. Det bästa vore att istället ta bort de många stuprör och hinder som oftast motverkar, och alltför ofta direkt förhindrar, vårdkvalitet för enskilda patienter över tid. Man bör inte bygga en verksamhet som kräver kontinuerlig ”samverkan” mellan onödiga legala, finansiella, organisatoriska och personella gränser. Med hänsyn till att så många personer har så stora fördelar av dagens fragmenterade vårdsystem (bl.a. ett stort antal chefer för olika stuprör) kan man undra hur stora försämringar av vårens kvalitet som måste ske innan vi kan få mandat för kunna genomföra en nödvändig Reformation.

eHälsa -möjligheter och risker

 

ctbfaxyweaarxr6-jpg-largeJag var inbjuden moderator för 2dagars-konferensen ”Framtidens vårdcentral 2016” på Ingenjörshuset i Stockholm 28-29 september, arrangerad av företaget Professio. Temat för konferensen var regeringens vision ”Sverige – bäst i världen på eHälsa 2025”, dvs om nio år. Under konferensen gavs många exempel på pågående eHälso-aktiviteter runt om i landet, se programmet. Mitt eget föredrag hade rubriken ”Visualisering av komplexa hälsoproblem och behandlingar”, där jag visade en prototyp av en ny typ av journalsystem, som är uppbyggt helt utifrån den enskilda personens hälsoproblem och hur de behandlas och utvecklas över tid, istället för att vara baserat på  olika huvudmän, vårdformer, kliniker eller vårdyrkesgrupper. Mitt förslag innebär möjlighet för patientens själv valda läkare att ta ett samlat ansvar för hela behandlings/vård-programmet och hur det monitoreras och evalueras över tid. Därigenom läggs grunden till en sammanhängande, integrerad och koordinerad vård.

Frågan är vad som avses med begreppet ”eHälsa”? Socialstyrelsen har definierat det på följande sätt: ”Med hälsa menas fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. eHälsa är att använda digitala verktyg och utbyta information digitalt för att uppnå och bibehålla hälsa”.
Den första nationella eHälsostrategin beslutades 2006 och uppdaterades 2010 (då uttrycket ”eHälsa” användes första gången). Strategierna ersatts av en ”Nationell eHälsovision” i mars 2016.

Statliga organ är mycket drivande i utvecklingen och har bl.a. engagerat sig i regelverk, enhetlig begreppsanvändning och standarder. Liksom övrig ”utveckling” inom vård/omsorg är läkare och vårdpersonal ofta passiva mottagare av beslut och projekt som beslutats på ledningsnivå.
En bärande idé från ledningen verkar vara att ökad digitalisering av vården ska bidra till både ökad vårdkvalitet och lägre kostnader, till stor del genom mer egenvård i patienternas egna bostäder med hjälp digitala tjänster och olika typer av ”virtuellt stöd”. eHälsomyndigheten har beskrivit tre återkommande teman inom eHälsa:
Kommunikation: Förbättrad kommunikation mellan patienter och vårdpersonal.
Tillgänglighet: Ökad patientmedverkan i vården.
Verksamhet: Förbättrade arbetsverktyg och tillgång till information.
Sammantaget innebär detta att eHälsobegreppet vidgats till att använda digitalisering som en metod för verksamhetsutveckling  hälso/sjuk-vården.

eHälsomyndigheten har framhållit två viktiga ”utmaningar” inom eHälso-området:
• Ingen vårdgivare har en heltäckande bild av den enskilda patienten, vilket är ineffektivt och bidrar till patientsäkerhetsrisker.
• Det pågår en mängd olika initiativ som inte är samordnade.
Till dessa utmaningar vill jag gärna lägga den underskattade frågan om patienternas integritet. Hänvisar till tidigare blog-inlägg om ”Tystnadsplikten” som en grundbult i vårdsektorn.

Det vetenskapliga underlaget för eHälsa är svagt. Hela området borde därför betraktas som en experimentell verksamhet och ”satsningar” med offentliga medel borde bedrivas som prospektiva forskningsprojekt. Enligt ledningsgruppen för Nationell eHälsa satsar enbart landstingen c:a 6,7 miljarder kr årligen (!) på olika eHälsotjänster och till det kommer en ökande ”utvecklingsbudget”.
Enligt eHälsomyndigheten är en lång rad samhällsorgan involverade i eHälso-utvecklingen: Fyra departement, över 20 statliga myndigheter, mer än 350 regionala och lokala huvudmän, fler än 20 bransch- och intresseorganisationer, mer än 20 forsknings-institutioner och mer än 1 000 företag.
Det finns stora risker att mångfalden av inblandade parter utan samordning kan leda till omfattande kapitalförstöring. Man kan verkligen kräva att erfarenheter från ett stort antal mer eller mindre misslyckade IT-projekt sedan många år leder till lärande och stor varsamhet med allmänna medel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medicinskt ansvar

medicnskt-ansvar-ledare-sgI Svensk Geriatrik 2016; nr 3. sid 6 har jag skrivit vidstående ledare med rubriken ”Medicinskt ansvar för komplexa hälsoproblem”.

Enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) har hälso/sjukvårds-personal ansvar för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter. Däremot saknas en legal reglering kring det samlade medicinska ansvaret för enskilda patienter över tid.
Olika läkare inom olika delar av vårdsystemet har fri ordinationsrätt av läkemedel till en och samma patient. För övriga vårdyrkesgrupper gäller en liknande situation att sjuksköterskor, fysioterapeuter, dietister etc. självständigt kan rekommendera/ordinera olika slags behandlingar inom sina respektive kompetens-områden. Därmed kan en enskild person få ett stort antal rekommendationer/ordinationer om behandlingar, utan något formellt krav på samordning och kontrasignering av en medicinskt ansvarig läkare. Detta kan leda till att patienter hamnar i en rättslös situation, där många var för sig välgrundade råd och behandlingar ges oberoende av varandra och inte inom ramen för en sammanhängande behandlings/vård-plan, där en medicinskt ansvarig läkare tar ett övergripande ansvar för innehållet i planen och hur effekterna bör monitoreras och evalueras över tid.

Det finns gott om evidens för att bristen på integrering och koordinering leder till allvarliga hälsoproblem för personer med flera olika behandlingsmetoder och behandlingskomponenter.