Rapport från framtidens geriatrik och äldrevård

Läkartidningen publicerade idag min vidstående artikel med rubriken ”Rapport från framtidens geriatrik och äldrevård”. Här har jag placerat mig i framtiden och visar hur man på ett i princip enkelt sätt löst många av de problem som gäckade oss i början av 2000-talet.

 

Annonser

Efterfrågan (behov?) av medicinsk respektive geriatrisk kompetens?

efterfragan-kalkyl

figur-eu

geriatrik-i-sverige-2013

I senaste numret av Svensk Geriatrik (2016; n4 4: sid 6) skrev jag vidstående ledare. Här diskuterar jag de stora skillnaderna mellan antal läkare och sjuksköterskor standardiserat per 100 000 invånare i olika europeiska länder, se den separata figuren. Frågan är om och i så fall vilken betydelse det t.ex. har att Sverige har c:a 50 % fler läkare (och 70 % fler sjuksköterskor) än Storbritannien? Påvekar detta vårdkvaliteten respektive hälsoutvecklingen för medborgarna över tid?

På motsvarande sätt kan man undra vilken betydelse det har att antalet geriatriska vårdplatser per 100 000 personer över 65 år varierar 22 gånger (sic!) mellan 18 svenska landsting och att tre landsting (Jämtland, Halland och Gotland) saknar geriatriska vårdplatser. Se den separata figuren.

I detta heterogena läge är det intressant att se hur landstingen bedömer efterfrågan på specialistläkare och ST-läkare i olika specialiteter. Frågan om vad ”man” baserar bedömningen på är en av de viktigaste för planeringen av vårdsystemet, eftersom den är kopplad till frågan om läkarnas och vårdpersonalens arbetsätt. Likställer ”man” efterfrågan med ett medicinskt behov?

”Äldreakuter”

Reflexion ÖstergrensJan Östergren, medicinsk huvudredaktör på Läkartidningen, skriver i veckans nummer av Läkartidningen vidstående reflexion med rubriken ”Äldreakuter behövs”. Efter alla nedläggningar av vårdplatser råder brist på vårdplatser på de flesta (alla?) sjukhus, vilket leder till förlängda väntetider på akutmottagningarna, eftersom patienterna inte kan läggas in snabbt. Äldre personer med komplexa hälsoproblem far särskilt illa i detta system. Jan Östergren argumenterar för att många äldre, multisjuka personer inte i första hand behöver ”akutsjukhusets avancerade teknologi och subspecialiteter, utan en säng att ligga i, mat att äta, god omvårdnad och en förståndig doktor inriktad på multisjuklighet hos äldre patienter”. Detta är enligt min mening synonymt med en vård upplagd enligt geriatriska principer beträffande personalens kompetens i geriatrik, team-sammansättning, arbetssätt och journalföring.
Jan Östergrens förslag är bra, men behöver kompletteras med motsvarande perspektiv även efter utskrivningen från akutsjukhuset. Det är ju samma äldre personer med samma komplexa hälsoproblematik, men i mindre akut fas (subakut eller elektiv fas), som givetvis behöver motsvarande geriatriskt baserade handläggning även i öppna vårdformer utanför sjukhuset (primärvård, hemsjukvård, särskilt boende etc). Efter den omfattande nedläggningen av geriatriska vårdverksamheter finns bara en liten rest kvar och nästan bara på akutsjukhus (undantaget är Stockholms läns landsting som har särkilt många geriatriska vårdplatser, alla på akutsjukhus). För att stimulera utvecklingen behövs geriatriska utvecklingsverksamheter, som får stora frihetsgrader att utveckla vården av äldre personer över tid baserat på geriatriska principer, oavsett om de befinner sig i akut, subakut eller elektiv fas.

Nationell kommission för reformering av äldrevården?

Skarpa hjärnor-sKrisgrupp WesterholmI veckans nummer av Dagens Medicin skrev chefredaktören, Mikael Nestius, en ledare med rubriken ”Landets skarpaste hjärnor måste reda ut hur de äldre ska vårdas bäst”. Han hänvisar till ett reportage i samma nummer, som visar att ”i stort sett alla landsting saknar en handlingsplan för hur de ska hantera dagens och morgondagens problem med överbeläggningar och behov av vårdplatser”.
Med hänsyn till befolkningsprognoserna är landstingens brist på konkret framtidsplanering obegriplig och direkt oansvarig. Statistiska Centralbyrån (SCB) har beräknat att antalet 85+ ökar med omkring 80 % under de 15 åren 2020-2035. Om dagens hälsosituation för äldre personer inte förbättras radikalt – vilket tyvärr inte mycket tyder på – kommer detta att innebära en historisk belastning på äldrevården och äldreomsorgen.
Mikael Nestius föreslår en nationell kommission som ”utreder hur vi ska få till en bra sjukvård för de äldre” och ”tar fram fakta kring hur vårdbehovet ser ut om fem, tio och tjugo år så att vi börjar planera för det nu”. Han avslutar: ”Vi måste samla landets skarpaste hjärnor för att hitta nya, kreativa och kloka lösningar, annars kommer sjukhusvården att haverera”.

Jag vill påminna om att Olof Edhag, Kristina Färm och Barbro Westerholm redan för drygt tio år sedan (i vidstående artikel på Svenska Dagbladet Brännpunkt) hävdade att ”Görs ingenting radikalt nu blir det värre” och föreslog  ”här och nu en krisplan för dagens och morgondagens äldreomsorg” … utan politiska hänsyn och revirtänkande”.  De problem som författarna lyfte fram i artikeln 2003 är minst lika allvarliga idag, och i vissa avseenden betydligt värre, trots det stora antalet förbättringsprojekt som genomförts i alla landsting och i alla kommuner till massiva kostnader.

Den nationella kommission eller krisplan som föreslås i de två citerade artiklarna vore mycket välkommen, med det avgörande och rimligen okontroversiella tillägget att en sådan grupp eller plan bör utgå från kunskapsområdet geriatrik, så vi äntligen kan börja anpassa äldrevårdens innehåll (= handläggningen av de äldre personernas ofta komplexa hälsoproblem och behandlingar över tid) till äldrevårdens form (=organisation, arbetssätt, journalföring, finansiering) baserad på grundläggande geriatriska principer.

Utöver behovet av personer med gedigna kunskaper och erfarenheter inom geriatrik, låg grad av revirbevakning och stor förmåga till nytänkande krävs ett ganska fritt mandat att vända på många stenar och slakta många ideologiska kor. En stor del av dagens vårdutbildningar och praktiska arbetssätt angående äldre personers hälsoproblem måste reformeras genomgripande om vi skall kunna förbättra vårdkvaliteten för dagens och morgondagens pensionärer.

Bemanning av äldre-vård/omsorg

Nerikes Allehanda publicerade 120826 ett reportage om bemanningen inom den kommunala äldreomsorgen i Örebro kommun med rubriken ”För få tar hand om för många”. Förvaltningschefen Tommy Henningsson kommenterar: Bemanningen på Södermalmshemmet är inte optimal. Nu vill vi ta reda på om det ser olika ut på olika boenden och vad det i så fall beror på”. Ordföranden i Vård- och omsorgsnämnd öster, Marie Brorson, instämmer: ”Men nu måste vi få koll på läget i hela kommunen”. Skyddsombudet Gunilla Lemke kommenterar att ”I vår konsekvensbeskrivning konstaterar vi att vi inte hinner aktivera de boende som de behöver. Och med så lite personal så ökar förstås också risken för olyckor”.

Artikeln i Nerikes Allehanda reser flera frågeställningar:

1. Kvalitet på den löpande förvaltningen
Man kan undra hur det kan komma sig att Örebro kommun inte har en löpande detaljerad översikt över bemanningen vid samtliga verksamheter inom äldreomsorgen. Bemanningen är ju en av grundbultarna som förutsättning för kvalitet i verksamheten
Om uppgifterna stämmer att kommunen inte har örnkoll online på bemanningen borde detta bli föremål för en särskild utredning.

2. ”Adekvat bemanning”
Bemanningen inom både äldrevården och äldreomsorgen har tillkommit av historiska skäl, kopplat till ekonomi och politiska prioriteringar. Knappast någon äldre-vård/omsorgs-verksamhet i landet har en bemanning som är baserad på en utredning av vilka arbetsuppgifter som skall utföras, den totala arbetsvolymen per dag och hur lång tid det tar att utföra arbetet med en definierad kvalitet. En sådan utredning bör redovisa de genomsnittliga arbetsuppgifterna och den genomsnittliga tiden de tar med tillägg av att variationen är betydande beroende på vilka äldre personer som bor där och deras hälsotillstånd. Verksamheten måste således ha en inbyggd buffert som kan klara betydande svängningar i arbetsbelastningen.

Ovanstående frågor är politiskt känsliga, eftersom bemanningen av vård och omsorgsverksamheter betingar 60-70 % av kostnaderna. En förändring av bemanningen får såldes stora konsekvenser för kostnaderna. Det är även politiskt känsligt att redovisa den exakta bemanningen vid olika vårdenheter, eftersom den ofta är orimligt låg; se ovanstående kommentar från skyddsombudet. Denna politiska känslighet kan leda till märkliga konsekvenser. I ”Värdighetsutredningen” (SOU 2008:51) skriver utredaren på sidan 96-97: ”Ett argument mot införandet av centrala riktlinjer när det gäller bemanning är att det i olika studier inte har kunnat påvisas något tydligt samband mellan bemanning och kvalitet. Uppenbart är alltså att att försök att upprätthålla eller att höja kvalitetsnivåer inklusive fokus på `värdighet´inte på ett enkelt sätt kan uppnås med en högre bemanning. Detta faktum är särskilt relevant vid en diskussion om riktlinjer för bemanning som inte får underskridas. Det finns någon form av nedre gräns för bemanning under vilken kvaliteten i verkamheten inte kan upprätthållas”.

Utredaren lämnar inga referenser till denna anmärkningsvärda ståndpunkt. Det är uppenbart att bemanningen har stor inverkan på såväl personalens arbete med basal omvårdnad (personlig ADL), som hur personalen kan medverka till kvalitet när det gäller måltider, fysisk aktivitet, social stimulans etc. och omvänt arbetet med att minska risken för undernutritionsproblem, fysisk inaktivitet, fall, isolering, läkemedelsbiverkningar och mycket annat. Frågan om bemanning är helt central för diskussionen om kvalitet i äldre-vården/omsorgen och borde bli föremål för en särskild utredning.

I juli 2012 publicerade Socialstyrelsen nya föreskrifter när det gäller bemanning inom kommunernas demens-omsorg: http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2012juli/socialstyrelsenbeslutaromreglernaforbemanningidemensomsorgen. Ett liknade resonemang kan givetvis föras för alla slags äldre-vårds/omsorgs-verkamheter. Allt talar för att denna diskussion intensifieras inom en snar framtid.