Kunskapsstyrning

Figur makro-meso-mikro ny 2

Sedan 2008 pågår ett omfattande arbete inom staten, landstingen och kommunerna för att öka ”kunskapsstyrningen” av hälso- och sjukvården och omsorgen. Här nedan är en kort sammanfattning av hur arbetet bedrivs.

Tre huvud-strukturer har bildats:

  • Samverkansgrupp: ’Nationella samverkansgruppen för kunskapsstyrning’ bildades 2008 bestående av representanter för alla 6 sjukvårdsregionerna, 9 myndigheter,
    2 professionsföreningar (Svenska Läkaresällskapet och Svensk sjuksköterskeförening) samt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).
  • Statligt råd för kunskapsstyrning: År 2015 kom en förordning om ”Statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst” S 2015:155)
    Klicka här . Härigenom bildades det statliga ”Rådet för styrning med kunskap’ i juli 2015.

    • Uppdrag: Att fungera som ”forum för samverkan kring strategiska frågor om kunskapsutveckling och nyttiggörandet av forskning och innovationer avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst”.
    • Metod: Styrningen med kunskap sker genom de icke bindande kunskapsstöd och föreskrifter, som syftar till att hälso- och sjukvård och socialtjänst bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Styrningen med kunskap ska vara samordnad, effektiv och anpassad till de behov olika professioner inom hälso- och sjukvård och socialtjänst samt huvudmän har, samt bidra till ökad jämställdhet.
    • Struktur: Rådet består av cheferna för nio myndigheter inom hälso/sjuk-vård och socialtjänst. Socialstyrelsens generaldirektör är ordförande.
  • Kommunal, rådgivande huvudmannagrupp: I samma förordning erbjöds representanter för landsting och kommuner att delta i ett rådgivande organ, ’Huvudmannagruppen’.
    • Uppdrag: Att informera ’Rådet för styrning med kunskap’ om områden där huvudmännen har behov av statlig styrning med kunskap, samt hur styrningen bör utformas och kommuniceras.
    • Struktur: Gruppen består av sexton ledamöter, 6 från landstingen, 10 från kommunerna, och alla utses av regeringen på förslag av SKL. Socialstyrelsens generaldirektör är ordförande.

 

SKL:s arbete med kunskapsstyrning
På SKL:s hemsida anges att man utformat en långsiktig, nationell struktur för kunskapsstyrning som ska etableras under 2018 Klicka här. Här ingår tre delar:

  1. Kunskapsstöd som exempelvis behandlingsriktlinjer och vårdprogram.
  2. Uppföljning och analys.
  3. Stöd till verksamhetsutveckling och ledarskapet.
  • Syftet med kunskapsstyrningen är att uppnå kunskapsbaserad, jämlik och resurseffektiv vård av hög kvalitet och att kunskapsstöd utformas så att de är lätta att använda i mötet med patienten.
  • Metoder
    SKL anger att arbetet bedrivs med fyra metoder:

1. Nationella programområden (NPO) med experter inom nedan angivna
(i bokstavsordning) 19 sjukdomsspecifika eller organisatoriska områden. Arbetet leds av en Styrgrupp för kunskapsstyrning i samverkan (SKS).

Akut vård
Astma/KOL
Barn och ungdomars hälsa
Cancersjukdomar
Endokrina sjukdomar
Hjärt- och kärlsjukdomar
Hud- och könssjukdomar
Infektionssjukdomar
Kvinnosjukdomar och förlossning
Lung- och allergisjukdomar
Nersystemsts sjukdomar
Njur- och urinvägssjukdomar
Nära vård (tidigare primärvård)
Psykisk hälsa
Rörelseorganens sjukdomar
Sällsynta sjukdomar
Tandvård
Öron, näsa och halssjukdomar
Ögonsjukdomar

Uppdrag: De nationella programområdena har sex uppgifter:

att analysera och identifiera gapen i hälso- och sjukvården samt socialtjänsten genom att kartlägga befintliga underlag, identifiera oönskade variationer och behov av klinisk forskning.
att ta fram mål och indikatorer för vårdens kvalitet.
att identifiera och sprida framgångsfaktorer.
att ta fram och revidera kunskapsunderlag såsom nationella vårdprogram, standardiserade vårdplaner och riktlinjer.
att följa upp och analysera kunskapsutvecklingen och variationer i vårdpraxis.
att bidra till konsensusutlåtande då vetenskapligt stöd saknas.

2. Nationella samverkansgrupper med experter inom sju tvärgående områden med uppdrag att leda och samordna det nationella arbetet inom området:

Metoder för kunskapsstöd
Kvalitetsregister
Uppföljning och analys
Läkemedel och medicintekniska produkter
Forskning och Life Science
Patientsäkerhet
Tillfälliga satsningar.

3. Strategisk styrgrupp för kunskapsstyrning i samverkan, med stöd av en beredningsgrupp som bereder ärenden inför beslut i styrgruppen.

4. Nationell stödfunktion från SKL

___________________________________________________________________________________

Exempel på pågående arbete inom Nationella programområdet ”Primärvård”
(Nära vård):

”Nationellt kliniskt kunskapsstöd för primvården” Klicka här
SKL arbetar tillsammans med landsting och regioner med att ta fram ett nationellt kunskapsstöd för vårdpersonal i primärvården.

  • Syftet är att varje patient ska få bästa möjliga vård utifrån bästa tillgängliga kunskap. Det nationella kunskapsstödet ska:

–  bidra till att medarbetare har förutsättningar att ge god, säker och jämlik vård i hela landet.
–  garantera ett kunskapsinnehåll som är multiprofessionellt och multidisciplinärt.
–  vara aktuellt, tillgängligt, överskådlig och sökbart.
–  innehålla länkar till fördjupad kunskap och kvalitetssäkrad patientinformation.
–  stimulera samverkan mellan vårdnivåer på lokal nivå.
–  stimulera utveckling av landstingens kunskapsorganisationer.
–  ge möjlighet att samordna och effektivisera landstingens produktion av kunskapsdokument.
–  kunna integreras med landstingens egna IT-system.
–  skapa möjligheter att utveckla framtida beslutsstöd.

  • Innehåll: Kunskapsstödet för primärvården består idag av mer än 350 nationella rekommendationer för utredning, behandling och uppföljning. Stödet har sitt ursprung i Stockholms läns landsting, Region Jönköpings län och Region Skåne.
    Alla landsting kan komplettera innehållet med specifika tillägg för exempelvis vårdnivå, remissrutiner och läkemedelsval.
    Innehållet i kunskapsstödet kommer att vara tillgängligt via Ineras plattform för öppen data och via en nationell visningsyta på internet.
  • Metod: Kunskapsstödet tas fram av 25 nedanstående ämnesgrupper i bokstavsordning (ordförande anges inom parentes): Primärvård – ämnesgrupper

Akuta tillstånd (Fredrik Carlstedt)
Allergi och överkänslighet (Fredrik Carlstedt)
Andningsvägar (Per Rönmark)
Arbets- och miljömedicin (Anahita Keloushani)
Barn- och ungdomshälsa (Tina Runeke)
Blod och koagulation (Elisabeth Sjönell)
Cancersjukdomar (Gudrun Greim)
Endokrina organ (Maria Randjelovic)
Habilitering (Birger Thorell)
Hjärta och kärl (Jennie Cardell)
Hud och kön (Kadir Kakili)
Infektion och smittskydd (Nino Bracin)
Kvinnohälsa (vakant)
Levnadsvanor (Hans Lingfors)
Mage och tarm (Mats Elm)
Mäns hälsa (Gunilla Malm)
Nervsystem och smärta (Catarina Canivet)
Njurar och urogenitala organ (Gunilla Malm)
Palliativ vård (Anders Brunegård)
Psykisk hälsa (Torbjörn Collinder)
Reumatiska sjukdomar (Chris Rodhner)
Rörelseorganen (Gudrun Greim)
Äldres hälsa (Christina Mörk)
Ögon (Anders Lundqvist)
Öron, näsa och hals (Linda Beckert)

Annonser

Ta bort onödiga hinder som föranleder behov av samverkan

Skärmavbild 2017-11-22 kl. 18.28.01Skärmavbild 2017-11-22 kl. 18.28.19Idag publicerade Dagens Medicin mitt vidstående bloginlägg med rubriken ”Ta bort onödiga hinder som föranleder behov av samverkan”. Här diskuterar jag att ordet ”samverkan” utgör en slags besvärjelse, som syftar till att legitimera att man inte tar sig an de riktiga problemen inom sjukvården och omsorgen. Det råder i dag utbredd enighet om att vi har en fragmenterad sjukvård och omsorg, och det är varken möjligt eller lämpligt att hantera detta genom ”samverkan”. Det bästa vore att i stället ta bort de många stuprör och hinder som oftast motverkar, och alltför ofta direkt förhindrar, vårdkvalitet för enskilda patienter över tid. Man bör inte bygga en verksamhet som kräver kontinuerlig ”samverkan” mellan onödiga juridiska, finansiella och organisatoriska gränser.
Tänk vad det skulle underlätta om vården och omsorgen om personer med komplicerade hälsoproblem och behandling/vård sköttes av en samlad vårdorganisation. I min artikel med rubriken ”Rapport från framtidens geriatrik och äldrevård” publicerad i Läkartidningen 171023 lämnar jag förslag till hur detta kan ske genom en så kallad Hälsovårdsorganisation (HVO): Klicka här

Samverkan utan verkan

Samverkan 2017

Idag skrev journalisten i Dagens Nyheter, Carl Johan von Seth, vidstående artikel med rubriken ”Avveckla samordningssamhället” på DNs ledarsida. Han beskriver hur ofta orden samordning och samverkan används som förevändning för ”avsaknad av handling” i den offentliga världen. ”Där det hörs babbel om samverkan, där finns det alldeles säkert problem”.

Ett stort antal utredningar de senaste 15 åren har genomsyrats av ordet ”samverkan”, trots att det saknar både definition, vetenskapligt underlag och effekt. Det utgör en slags besvärjelse, som legitimerar att man inte tar sig an de riktiga problemen. Det råder idag utbredd enighet om att vi har en fragmenterad vård, och det är varken möjligt eller lämpligt att hantera detta genom ”samverkan”. Det bästa vore att istället ta bort de många stuprör och hinder som oftast motverkar, och alltför ofta direkt förhindrar, vårdkvalitet för enskilda patienter över tid. Man bör inte bygga en verksamhet som kräver kontinuerlig ”samverkan” mellan onödiga legala, finansiella, organisatoriska och personella gränser. Med hänsyn till att så många personer har så stora fördelar av dagens fragmenterade vårdsystem (bl.a. ett stort antal chefer för olika stuprör) kan man undra hur stora försämringar av vårens kvalitet som måste ske innan vi kan få mandat för kunna genomföra en nödvändig Reformation.

Vården är inte anpassad för komplexa hälsoproblem

Vårdanalys 140326Anders Knape blog 140325

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag skrev generaldirektör Fredrik Lennartsson vid myndigheten Vårdanalys vidstående artikel på DN debatt med rubriken ”Kroniskt sjuka tvingas samordna sin egen vård”. I artikeln lyfter han fram en färsk rapport från Vårdanalys som visar att kronisk sjukdom dominerar helt i sjukvården: Halva befolkningen (och 20 % hos personer under 20 år) har minst en kronisk sjukdom och 25 % har mer än en kronisk sjukdom. Handläggning av kroniska sjukdomar motsvarar 80-85 % av landstingens kostnader för sjukvård. Personer med minst två kroniska sjukdomar står för 50 % av de samlade sjukvårdskostnaderna. Kroniska hälsoproblem är särskilt vanliga hos äldre personer.
Tilläggas skall att studier från flera länder visar att en stor majoritet av alla patienter som söker primärvård har multipla hälsoproblem. I USA används 75 % av kostnaderna i Medicare för handläggning av kroniska sjukdomar. Detta innebär att sjukvård i ett modernt samhälle till helt övervägande del avser bedömning och handläggning kroniska, ofta multipla sjukdomar.

Rapporten från Vårdanalys lyfter även fram problemen med bristande samordning mellan vårdens och omsorgens många ”aktörer”, bristande involvering av patienten (patienten står inte i centrum) och en alltför reaktiv vård. Rapporten sammanfattar att ”Vården är i sin nuvarande struktur och med nuvarande arbetssätt inte rustad för att möta dagens patienter med allt mer komplexa vårdbehov”.

Den bristande samordningen beror bl.a. på att:
1) Vårdorganisationen är fragmenterad. Till detta bidrar i hög grad gällande lagstiftning och de självstyrande landstingens och kommunernas brist på vetenskapligt förhållningssätt och att de inte fungerar som lärande organisationer. Bidragande är även de medicinska specialiteternas och vårdyrkesgruppernas revir-ambitioner.
2) Sjukvården och omsorgen styrs av politiker och tjänstemän med begränsad eller ingen utbildning i hantering av komplexa hälsoproblem och man försöker därför styra och förbättra vården av dessa hälsoproblem med hjälp av utvalda kvalitetsindikatorer/kvalitetsregister och ekonomiska incitament (pay-for-performance) utan belägg för att detta är möjligt.
3) Läkarnas utbildning och träning i bedömning och handläggning av komplexa hälsoproblem är helt otillräcklig.
4) Personalens arbetssätt är inte inriktade på överblick över patienternas samlade hälsosituation och hur den utvecklas över tid med löpande kritisk granskning av effekter av behandlingen.
5) journalerna inte är utformade för överblick, sammanhang och sambandsanalys, utan fungerar som retroaktiva dagböcker skrivna av olika vårdyrkesgrupper.

Vårdanalys rapport bekräftar än en gång vad som varit känt sedan många år. Det finns inga belägg att vård/omsorgs-Sveriges favoritord, ”samverkan”, har några tydliga och uthålliga positiva effekter och detsamma gäller ett stort antal politiskt initierade ”satsningar”. Gemensamt för dessa, inkluderande den pågående ”satsningen” på ”Mest sjuka äldre” från Socialdepartementet och SKL, är att de inte utgår från kunskapsområdet geriatrik och grundläggande geriatriska principer för integrerad och koordinerad diagnostik, behandling/vård och uppföljning (DBU) av komplexa hälsoproblem hos enskilda personer över tid.

Det är påfallande hur Vårdanalys rapport skiljer sig från den syn på vården och omsorgen som förmedlas av branschorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Ett exempel på detta är vidstående blogginlägg skrivet 140325 av SKLs ordförande, Anders Knape. Den kritiska hållningen från Vårdanalys är svår att förena med den optimistiska bild som förmedlas av SKL. Problemen i vård/omsorgs-sektorn är omfattande och befolkningsprognoserna talar entydigt för att de kommer att växa betydligt under de kommande 10-20 åren. Det finns ett stort behov av nytänkande och inte minst av att vända på många stenar och slakta många heliga kor.

Back to basics

Back to basicsJag skrev vidstående kolumn i Sjukhusläkaren 2014, nr 1 sid 35 med rubriken ”Back to basics”.

”Det basala uppdraget” inom hälso/sjuk-vården är att ge de enskilda patienterna en kvalificerad diagnostik, behandling/vård och uppföljning (DBU) över tid. Detta är ett svårt uppdrag som tyvärr kompliceras av både a) den olämpligt utformade vårdorganisationen och b) en rad krav och regleringar på hur verksamheten skall bedrivas.

Pseudosystem
Ett stort dilemma är att vi inte har något genomtänkt och sammanhängande vård/omsorgs-system, utan att det är fråga om en ad hoc-tillkommen organisation/verksamhet, där ”man” sedan decennier successivt lagt nya lappar på ett alltmer osammanhängande lapptäcke. Det finns varken vetenskapligt eller empiriskt stöd för situationen kan förbättras genom favorituttrycket ”samverkan”. En lång rad ”samverkansprojekt” har under många år genomförts i de flesta landsting och kommuner, utan att detta nämnvärt minskat problemen med de två huvudmännen och de många organisatoriska gränserna inom respektive huvudmans område.

Krav och regleringar
En lång rad krav och regleringar har lagts till ”det basala uppdraget” enligt ovan och drivs igenom med hjälp av bl.a. lagstiftning och omfattande ekonomistyrning (”prestationsbaserade ersättningar”). Många debattörer betraktar detta som uttryck för en misstro mot läkare och vårdpersonal. Som exempel på sådana krav och regleringar kan nämnas:
– IT-området med en lång rad stora projekt kring t.ex. journalföring och terminologi. Kartan öven landets vård-IT är mycket komplicerad.
– Registrering av kvalitetsindikatorer i över 100 olika centrala kvalitetsregister.
– Omfattande screening av riskfaktorer, såväl levnadsvanor som kroppsfaktorer (t.ex. bukaortaaneurysm, prostatacancer, mammarcancer, trycksår, fall, nutrition).
– En rad  centralt styrda och genomförda/pågående projekt kring tillgänglighet, värdighet, läkemedel, mat och mycket annat.

Den olämpliga organisationen för vård/omsorg och många tillkomna krav och regleringar har lett till en utbredd känsla av stress, frustration och vantrivsel hos personalen i vårdsektorn.

För att förbättra situationen är det nödvändigt att återgå till hälso/sjuk-vårdens ”basala uppdrag”. Om DBU-modellen lades till grund för hur vi organiserade hälso/sjuk-vården, utformade och använde journalerna, utbildade och tränade läkare och vårdpersonal, sammansatte vårdteam etc. skulle vi kunna få en mycket större hälsonytta för de stora personella och ekonomiska resurserna. En sådan omställning och avbyråkratisering skulle leda till en fokusering på konkret, målstyrt patientarbete och därmed samtidigt till a) ökad patientnytta, b) större arbetstillfredsställelse för personalen och c) troligen verksamt bidra till att underlätta rekrytering av läkare och vårdpersonal till hälso- och sjukvården.
En sådan omställning kan inte kommenderas fram eller regleras top-down, utan måste få utvecklas successivt bottom-up. Det är hög tid att inrätta experimentella utvecklingsverksamheter inom vården och omsorgen med betydande frihetsgrader för de ansvariga att utforma verksamheten och vårdarbetet på ett nytt sätt.

Etisk prövning före politiska beslut

DN kidnappning 130624DN Välja fel 130624Idag publicerade Dagens Nyheter artikeln ”Våra yrken har kidnappats av ekonomernas modeller” skriven av ordförandena för Lärarnas Riksförbund – Bo Jansson, Polisförbundet – Lena Niz och Läkarförbundet – Marie Wedin. Det är sorgligt att läsa författarnas uppfattning att ”Tilliten till det professionella ansvaret har ersatts av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna” och att detta har fått förödande konsekvenser för kvaliteten och för yrkesstoltheten. Författarna avslutar med att betona det goda omdömet som en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövande. Omdöme är svårt att mäta och kan bara erövras genom utbildning och erfarenhet.

Den politiska och ekonomiska top-down-styrningen har tagit över vårdsektorn med en intensitet som vi aldrig sett tidigare. Den andra vidstående artikeln, ledaren i dagens nummer av Dagens Nyheter, illustrerar ett av en lång rad exempel på den pågående top-down-styrningen. Ledarens rubrik är ”Vår rätt att välja fel” och diskuterar Socialstyrelsens pågående ”livsstilsscreening”: ”Den som söker hjälp för en halsfluss eller vrickad fot förväntas svara på frågor om sin sötsakskonsumtion. Frågebatteriet ser lite olika ut i olika landsting. På många håll är ersättningssystemet utformat så att det tickar ut pengar till vårdcentralen när doktorn ställt ”rätt” frågor, hur fel de än är i sammanhanget. Det finns mycket, både praktiskt och etiskt, att invända mot detta närmast patologiska sätt att samla in data. Sammantaget är det onödigt, olämpligt och ovärdigt”. Ledaren argumenterar övertygande för den enskildes integritet och rätt att slippa bli föremål för oombedd screening av levnadsvanor.

Frågan är vad det beror på att politiker, administratörer och ekonomer anser sig ha rätt styra vården utan gedigen medicinsk kompetens? Det borde vara självklart att alla beslut som rör vårdens förutsättningar, t.ex. organisation, journalsystem, personalens arbetssätt etc, sker i nära samråd tillsammans med de personer som arbetar där och blir föremål för en regelbundet upprepad kritisk prövning av resultaten. Jag tror att de flesta skulle uppskatta en sådan modell och detta borde inte ha någon större partipolitisk laddning.

Medicinska interventioner måste föregås av godkännande av etikprövningsnämnd. För ett sådant godkännande krävs bl.a. noggrann uppföljning av resultat av interventionen med hjälp av vetenskapliga metoder. Varför måste inte politiska beslut föregås av sådant etiskt godkännande med krav på vetenskaplig uppföljning?

”Felkonstruerad sjukvård”

Birgitta Rydberg kvalitet 130621-1_Sida_1

Birgitta Rydberg kvalitet 130621-1_Sida_2I vidstående artikel med rubriken ”Sjukvården är felkonstruerad” i dagens utgåva av Dagens Nyheter diskuteras det aktuella ”Läkarupprop 2013”. Initiativtagarna är två ST-läkare i Stockholm, Lollo Makdessi och Märit Helmin, som inspirerats av DN-journalisten Maciej Zarembas kritiska artikelserie om hälso- och sjukvården i Dagens Nyheter under våren 2013 (se tidigare bloginlägg). På bara tre dagar har uppropet fått över 4 800 namnteckningar från läkare och andra personer. I uppropet skriver de bl.a. följande:

Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras. Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor. Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer.

Vi vill, liksom politikerna, ha en kostnadseffektiv sjukvård. Men vi tror att dagens system är kontraproduktivt och snarare skapar större kostnader och sämre resultat. Vi är allvarligt oroade över dagens sjukvård. Vi har hittills gjort vårt yttersta inom de villkor som råder, men nu är det dags att ändra villkoren.

I vidstående artikel kommenterar landstingsrådet i Stockholms läns landsting, Birgitta Rydberg (fp) att ”man redan hittat sätt att fokusera på kvalitet: Som exempel nämner hon att man inom ryggkirurgin förhör sig om hur patienten mår efter en operation”. Jag hoppas att Birgitta Rydberg är felciterad. Uppföljning av effekterna av  behandling och vård över tid är en grundbult i allt slags behandlings/vård-arbete och en ständigt närvarande fråga i alla vårdutbildningar. Om landstingets kvalitetsarbete har lett fram till behov av uppföljning (i detta fall efter ryggkirurgi) finns det onekligen ett behov av kvalitetsförbättring av kvalitetsarbetet.

Jag har sedan många år offentligen framfört uppfattningen att vi har olämpligt utformad organisation av vård och omsorg. Tillsammans med olämpliga arbetssätt och inte minst olämpligt utformad journalföring skapar detta ett vårdsystem som inenbär mycket stora risker för patienter med komplexa, kroniska hälsoproblem. Eftersom ålder är den viktigaste riskfaktorn för att utveckla kroniska hälsoproblem innebär den olämpliga utformningen av vårdsystemet en särskilt stor risk för äldre personer – som dominerar inom alla delar av vården: på vårdcentralerna i primärvården, på sjukhusen samt givetvis inom kommunernas äldreomsorg.
Tekniskt inriktad vård håller ofta världsklass i Sverige (såvida patienterna kommer in i systemet och till rätt del), t.ex. transplantationer, thoraxkirurgi, dialys, pacemaker, kataraktkirurgi etc. Dessa hälsoproblem utgör dock mindre delar av vården och omsorgen. Den helt dominerande delen utgörs av patienter med kroniska hälsoproblem, och där försämras kvaliteten över tid snabbt med stigande antal hälsoproblem (multisjuklighet). Det är inte möjligt att förbättra kvaliteten med landstingens och kommunernas favoritord, ”samverkan”.

Ett av många konkreta exempel på ovanstående är en artikel i Dagens Samhälle 130620 med rubriken ”Vem i vårdapparaten tar ansvar för min mans cancer?” skriven av Britt-Marie Ahrnell i form av ett ”Öppet brev från hustrun till cancersjuka Rolf Edman”. Det är svårt att inte bli berörd av detta. Jag har fått kännedom om ett stort antal liknande problem över hela landet.

Tidningen Metro publicerade igår en artikel med rubriken ”Sveriges läkare har fått nog av dålig politik”. Här kommenterar socialminister Göran Hägglund (kd) pressekretarare, Johan Ingerö, att det pågående Läkaruppropet är ”komplett nonsens: De hävdar rätt märkliga saker, som att vårdköer som har halverats skulle vara något negativt”. Enligt Johan Ingerö är situationen inte alls som läkarna beskriver: ”Vad vi kan se är att samtidigt som vissa av läkarna är missnöjda ökar patientnöjdheten”.
Det är onekligen ett stort problem om läkare i hälso- och sjukvården och de politiker/tjänstemän som styr samma hälso- och sjukvård har så olika syn på vad som händer. Vi har aldrig tidigare i vår historia haft så många utbildade läkare och sjuksköterskor och aldrig satsat så stora resurser på vård och omsorg som nu. Under de 14 åren 1995-2009 ökande antalet läkare med 39 % och sjuksköterskor med 20 % (referens; sidan 9). Trots det föreligger mycket stora problem i både vården och omsorgen i hela landet. I hälften av landets landsting råder det brist på alla kategorier av specialistläkare (referens).

Vid en fullsatt tisdagssammankomst på Svenska Läkaresällskapet i Stockholm 130528 med rubriken ”Time-out för Hippokrates? Ett möte om dagens svenska sjukvård” hade årets Hippokratespristagare, njurmedicinaren Astrid Seeberger vid Karolinska Institutet, bjudit in Maciej Zaremba att tillsammans med en panel diskutera problematiken inom hälso- och sjukvården. Sammankomsten spelades in på video och kan ses på denna weblänk. Vid mötet nämnde Astrid Seeberger att hon förbereder ett nationellt möte med olika vårdyrkesgrupper i Stockholm under hösten 2013.

Både det aktuella ”Läkarupprop 2013” och den planerade nationella mötet i Stockholm i höst är mycket välkomna och kommer förhoppningsvis att engagera flertalet läkare och vårdpersonal i landet, som under decennier sett sjukvården förfalla. Det råder en omfattande mismatch mellan innehåll och form. Det är angeläget att ett professionellt baserat experimentellt utvecklings/förbättrings-arbete inleds omgående om vi skall ha en möjlighet att hantera dagens omfattande problematik och möta de historiska demografiska utmaningar som SCB predikterar för de kommande
25 åren.