De flesta läkare saknar nästan helt utbildning i geriatrik

UtbildningI vidstående ledare i Svensk Geriatrik 2015; nr 3: sid diskuterar jag behovet av utbildning i geriatrik (inkluderande gerontologi) för de läkare som ansvarar för äldre personer, som ofta har flera samtidiga hälsoproblem och behandlingar.
Tre medicinska specialiteter utgör ‘generalistspecialiteter’ som ansvarar för en stor del av vården av äldre personer, men ur tre olika hälsofas-perspektiv:

• Allmänmedicin – elektiv fas – primärvård
• Geriatrik – subakut fas – geriatrisk klinik på sjukhus
• Internmedicin – akut fas – akutverksamhet på sjukhus

I Socialstyrelsens nya målbeskrivningar för specialistutbildning av läkare i allmänmedicin och internmedicin (se särskilt blog-inlägg) nämns varken utbildning eller träning i geriatrik. Detta innebär att ‘man’ anser att läkare inom dessa specialiteter kan ansvara för klinisk handläggning av multisjuka äldre personer utan gedigen kontakt med kunskapsområdet geriatrik. Lägg därtill att utbildning i geriatrik bara omfattar 1-2 veckor av den elva terminer långa grundutbildningen av läkare vid landets sju medicinska fakulteter (minde än en procent). Detta innebär att den stora majoriteten läkare nästan inte alls har någon utbildning eller träning i geriatrik.

Bristen på utbildning i geriatrik är en av många orsaker till fragmenteringen av vården av äldre personer. Ålder är den viktigaste riskfaktorn för att drabbas av sjukdomar och skador. Äldre personer har därför i regel flera samtidiga kroniska hälsoproblem (multisjuklighet) och behandlingar (multibehandling) och det är givetvis nödvändigt att dessa personers hälsoproblem behöver handläggas på ett integrerat och koordinerat sätt över tid, oavsett var i vårdsystemet de befinner sig. Det är därför viktigt att kommande översyn av läkarnas specialistbildningar utgår från patientperspektivet och det uppenbara behovet av utbildning och träning i geriatrik för alla läkare som handlägger äldre personer.
Socialstyrelsen lade fram en rapport 2012 med rubriken ”Ökad kompetens inom geriatrik och gerontologi – förslag till utformning och genomförande”. Rapporten visade att bristen på utbildning i geriatrik inte alls bara gäller läkare, utan alla vårdyrkesgrupper: Rapport.

Annonser

Kunskapsstyrning utan kunskaper?

Kunskapsområdet geriatrik är förvånansvärt lite känt i Sverige. Det finns en lång rad tjocka läroböcker i geriatrik (ofta med tillägget gerontologi); se även mitt tidigare blog-inlägg nedan om att ordet geriatrik används i flera olika betydelser.

Tänk om hjärt-sjukvård inte hade något samband med kunskapsområdet kardiologi eller om barn- och ungdomsmedicin inte hade någon koppling till pediatrik! På samma sätt är det rimligt att äldre-vård/omsorg måste ha en nära koppling till kunskapsområdet geriatrik.

Den ofta beklämmande och onödigt låga kvaliteten i dagens äldre-vård/omsorg beror till stor del på att politiker och tjänstemän hanterar dessa frågor i ett kunskaps-vacuum. Knappast någon politiker eller tjänsteman i de 21 landstingen, 290 kommunerna eller i staten har någon utbildning i geriatrik. Vad får detta för konsekvenser för allt tal om evidens och kunskapsstyrning? Kan man bedriva kunskapsstyrd vård utan kunskaper?

Begreppet ”Geriatrik” används i tre olika betydelser

Begreppet ”Geriatrik” används i tre olika betydelser:

• som kunskapsområdet geriatrik = hälsoproblem som har samband med åldrandet, dvs sjukdomar och skador som motor för olika slags funktionella problem. Här ingår bl.a. kunskaper om sjukdomar/skador hos äldre, integrerad och målstyrd hälsoanalys och behandling/handläggning, förebyggande arbete (riskfaktorer), omvårdnad, psykosociala aspekter etc. Kunskapsområdet definieras av en omfattande litteratur i form av t.ex. ett stort antal vetenskapliga tidskrifter och många läroböcker som är lika omfattande som läroböcker i andra stora kunskapsområden som t.ex. internmedicin eller kirurgi.

 

• som den medicinska specialiteten geriatrik, som fr.a. avser läkarutbildningen. Geriatrik är idag tillsammans med Internmedicin en av två s.k. basspecialiteter inom området ”Invärtesmedicinska specialiteter”. Internmedicin har sju s.k. ”subspecialiteter”, medan geriatrik inte har någon subspecialitet. I stället talar man om ”geriatric giants”, t.ex. stroke, demens, fraktur/osteoporos etc, med eftersom de inte ingår under Geriatrik är organisationen av dessa ”giants” utformad på olika sätt på olika ställen i landet. Som exempel kan nämnas att demens kan hanteras inom tre formella specialiteter, neurologi, psykiatri och geriatrik (se figur nedan).

• som vårdverksamheten geriatrik inom hälso- och sjukvården. Geriatrik i denna betydelse finns idag bara på sjukhus. Under de senaste 25 åren har de självstyrande landstingen lagt ner 95 % av alla geriatriska vårdplatser på sjukhus i Sverige. Det som återstår är en liten rest av geriatrik på större sjukhus. Inom primärvården eller kommunernas omsorgsverksamhet finns ingen geriatrik.

Trots att äldre personer utgör drygt hälften av landstingens primärvård och sjukhusvård och hela den kommunala äldreomsorgen har kunskapsområdet geriatrik en mycket svag ställning i hela vård/omsorgs-systemet. Många känner inte ens till den omfattande litteratur som finns inom området. Det talas ofta om behov av ökad ”geriatrisk kompetens”, men landstingen och kommunerna har ingen genomtänkt strategi för hur detta skall kunna ombesörjas. Det finns ett stort behov av geriatrisk(a) utvecklingsverksamhet(er) som visar hur en modern, proaktiv geriatrik med fokus på primärvård/boendemiljö och inriktad på delaktighet och medansvar kan utformas i praktiken (”leading edge”) och där forskning och undervisning i geriatrik är helt integrerad med den reguljära verksamheten. Se även inlägget ”Nationellt Geriatriskt Centrum”.