Historiskt svek mot äldre personer

Journalisten Maciej Zaremba skrev en artikel med rubriken ”Varför fick de äldre dö utan läkarvård?” publicerad på Dagens Nyheter Kulturdebatt 201013 Länk. Han riktar kraftig kritik mot Region Stockholms styrning under Corona-pandemin och lyfter särskilt fram
• bristen på ansvarstagande hos de ledande cheferna på både politisk- och tjänstemannanivå
• problemet med att regionen försvårar den grundlagsskyddade rätten till tillgång till offentlig information (offentlighetsprincipen)
• att regionen inte tillämpar §4 i Lagen (1994:260) om offentlig anställning, ”Vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”.

Artikeln har följts av flera repliker från tjänstemannaledningen för Region Stockholm och motrepliker av Maciej Zaremba Länk.

Den politiska och administrativa styrningen under Corona-pandemin illustrerar tydligt det grundläggande problemet med att dela upp vård av äldre på ”sjukvård” och ”omsorg” genom:
a) två lagstiftningar (Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen)
b) två skattebaserade finansieringssystem (regioner och kommuner)
c) principiellt olika journalsystem
d) två mycket olika ”kulturer” och synsätt på äldre personer.

Denna uppdelning är medicinskt helt olämplig: den motverkar kraftfullt och ofta direkt förhindrar en integrerad och koordinerad vård över tid av de ofta massivt multisjuka och multibehandlade äldre personer som har kommunala bistånadsbeslut om särskilt boende eller hemtjänst i ordinärt boende. Denna uppenbara och paradoxala ålderdiskriminering borde förbjudas i lag.

Maciej Zaremba citerade mig i artikeln: ”Det (ÄDEL-reformen 1992) är ett av de största sveken mot äldre personer i modern tid”, säger geriatrikern Gunnar Akner. ”Ingen skulle flytta till ett särskilt boende om det inte vore av medicinska skäl – men just där får det inte finnas läkare som ansvarar för patienter och deltar i uppläggningen av verksamheten”.

Jag kommenterade detta närmare i vidstående artikel på DN Kulturdebatt 201022

Rapport från framtidens geriatrik och äldrevård

Läkartidningen publicerade idag min vidstående artikel med rubriken ”Rapport från framtidens geriatrik och äldrevård”. Här har jag placerat mig i framtiden och visar hur man på ett i princip enkelt sätt löst många av de problem som gäckade oss i början av 2000-talet.

 

Kvarboendeprincipen

I vidstående ledare i Svensk Geriatrik 2016 nr 2 sid 6 har jag sammanfattat bakgrunden till och en del konsekvenser av ”kvarboendeprincipen”, som tillkom efter Ivar Lo Johanssons argumentation i flera böcker och radioprogram i slutet av 1940 och början av 1950-talet. Intentionen är god, men det finns risk att ”kvarboendeprincipen” kan bidra till att äldre personer lider av ensamhet och otrygghet i sina ”ordinära boenden” och att sådan stress kan innebära en riskfaktor för försämrad hälsoutveckling. Frågan är hur många äldre personer som instämmer med tidigare socialministern Gertrud Sigurdsens artikel på DN Debatt 131018 med rubriken ”Tvångsvård i hemmet när äldre nekas omsorgsboende” (se denna artikel).

Vad är lämpligt boende för äldre?

Lämpligt boende-sI vidstående artikel publicerad i Svensk Geriatrik 2016; nr 1, sid 6 diskuterar jag att en grundläggande förutsättning för att äldre personer med nedsatt funktion, och därmed nedsatt autonomi, skall känna ”trygghet” och kunna få en positiv hälsoutveckling är en kombination av:
•  Integrerad och koordinerad hälsovård över tid med geriatrisk kompetens hos personalen
•  Lämpligt utformat boende

Ur klinisk synvinkel är det uppenbart att frågan om ”lämpligt boende för äldre personer” har stor betydelse för många aspekter av äldre personers liv och hälsa.

Det pågår många boendeprojekt för äldre personer i Sverige, men det finns stort behov av såväl förutsättningslösa undersökningar av hur äldre personer själva ser på frågan om ”lämpligt boende”, som vetenskapliga studier av hur olika typer av boende påverkar hälsa och vårdkonsumtion över tid.