Integrerat medicinskt ansvar

Inregrerat medicinskt ansvar DN-debatt 180723

Dagens Nyheter publicerade igår på DN Debatt min vidstående artikel med rubriken ”Vi behöver läkare som har helhetsansvar för patienter”. Patienter med multisjuklighet utgör vårdens vanligaste patienter: Tinetti Multimorb JAMA 2012 Personer med flera samtidiga kroniska sjukdomar är särskilt vanliga i sjukvården och konsumerar enligt regeringen 80-85 % av de totala sjukvårdskostnaderna Klicka här. Detta innebär att det är både nödvändigt och självklart att särskilt utbildade och tränade, generalistorienterade läkare (G-läkare) tar ett samlat medicinskt ansvar för de enskilda patienternas samlade hälsoproblem, dvs. diagnostik, behandling och uppföljning (DBU) över tid. Frågan är så viktig att den måste lagregleras som en av sjukvårdens viktigaste funktioner.

I nedanstående ledare i Svensk Geriatrik 2018; nr 2, sid 6 illustrerar jag grafiskt vad detta integrerade medicinska ansvar  innefattar beträffande diagnostik och behandling/vård samt hur det i Patientsäkerhetslagen reglerade vertikala ansvaret för de 21 olika vårdyrkesgrupperna med legitimation måste kompletteras med ett horisontellt medicinskt ansvar för patienten över tid.

Integrerat medicinskt ansvar

 

Annonser

Styrningen av sjukvården måste utgå från att sjukvård är ett etiskt åtagande

Tidningsversionen 180606

Göteborgsposten publicerade idag 180606 vidstående artikel med rubriken ”Vården ska ledas av etik och de som kan sjukvården”, författad av 69 läkare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården.

Artikeln argumenterar för att sjukvård är ett etiskt åtagande, inte i första hand ett ekonomiskt eller marknadsmässigt. I detta etiska åtagande ingår respekt för läkares och vårdpersonalens kompetens och yrkeskunnande.  Ledningen för landets sjukvård har sedan länge haft bristande tillit till läkare och vårdpersonal, vilket lett till en omfattande byråkratisk styrning av vården och skapat många av de problem som nu föreligger. I artikeln sammanfattas även NätverketsManifest för lämplig styrning av hälso- och sjukvården”, se även följande länk til Manifestet i Läkartidningen: Artikel i Läkartidningen 180112

 

 

 

Sjukvårdens problem kan bara lösas varaktigt genom en experimentellt inriktad systemansats

Bristfälliga utredningar 180601

Svenska Dagbladet publicerade 180601 vidstående artikel med rubriken ”Bristfälliga utredningar borde inte få styra vården”, författad av 55 läkare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården. Artikeln tar upp problemet med politiskt beställda utredningar som används för att genomdriva förändringar top-down, baserade på bristfälliga underlag och utan löpande uppföljning av konsekvenserna.

Artikeln fokuserar på den aktuella debatten om centralsering av av vissa typer av högspecialiserad vård. Dilemmat är att det finns en lång rad andra aktuella delproblem-områden inom sjukvården, som alla kännetecknas av att de hanteras, och sedan många år har hanterats, på ett mer eller mindre olämpligt sätt, se nedanstående lista.

Eftersom de olika problemen hänger ihop som ett system måste sjukvårdens problem lösas genom en experimentellt inriktad systemansats; det finns inget som talar för att problemen kan lösas varaktigt genom att ta itu med ett problem i taget. Eftersom läkare har i särklass längst utbildning av alla vårdyrkesgrupper och därtill har legalt reglerat medicnskt ansvar, måste läkarkåren ha en central roll i reformeringen av sjukvården.

Mot denna bakgrund framstår den massmediala diskussionen av företrädare för olika partipolitiska intressen (inte minst i den pågående valrörelsen) som mycket märklig. De flesta problemen i sjukvården har ingen partipolitisk koppling (t.ex. höger-vänster) och erfarenheterna över tid visar uttryckligt att problemen inte kan lösas med samma metoder, instanser och personer som skapat dem.

Exempel på aktuella delproblem-områden inom sjukvården (i bokstavsordning):

  • Administrationens tillväxt – nu fler administratörer än läkare
  • Allmäntjänstgöring (AT) → Bastjänstgöring (BT) för läkare
  • Arbetsväxling mellan vårdyrkesgrupper (läkare → sjuksköterskor och sjukgymnaster)
  • Centralisering av sjukhus/högspecialiserad vård
  • Digital vård, eHälsa
  • Journalernas utformning
  • Kvalitetsindikatorer/kvalitetsregister
  • Köer/väntetider (tillgänglighet) till vård
  • Medicinska specialiteter – indelning och dimensionering
  • Personalbrist, t.ex. läkare och sjuksköterskor (hyrbolag, stafettläkare)
  • Personalens arbetstider, t.ex. schemaläggning, skift-tjänstgöring
  • Personcentrerad vård
  • Primärvårds-”satsning”
  • Sekretess/integritet
  • Standardiserade vårdplaner
  • Styrtrender, t.ex. Lean production, New Public Management, Värdebaserad vård
  • Utbildningssystemet för läkare (grund-/vidare-/fort-bildning)

 

 

 

 

 

Sjukvårdens kärnvärden måste bestämma framtiden

Manifest Sjukhusläkaren 2018 nr 2

Sjukhusläkaren publicerade i sitt senaste nummer 2018; nr 2: sid 41 min vidstående artikel med rubriken ”Sjukvårdens kärnvärden måste bestämma framtiden”.

Här sammanfattar jag ett ”Manifest för lämplig styrning av hälso- och sjukvården”, skrivet av Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjulvården, som idag består av läkare med en lång rad olika medicinska specialiteter över hela Sverige. Många deltagare har gedigen akademisk meritering och många har haft ledande uppdrag inom olika delar av hälso- och sjukvården.

För att kunna lösa den pågående krisen inom stora delar av sjukvården är det nödvändigt att återgå till sjukvårdens kärnvärden (back to basics) och att det utvecklas en allmän acceptans för att interventioner på gruppnivå (= form, t.ex. organisation, ersättningsmodeller, sjukhusbyggen, journalsystem, digitalisering/eHälsa och mycket annat) måste ha samma höga krav på vetenskaplighet och etik som interventioner på individnivå (= innehåll, dvs. diagnostik, behandling/vård  och uppföljning av patienternas hälsotillstånd över tid).

Nätverket har motionerat till Svenska Läkaresällskapets Fullmäktigemöte 180515 ”att Läkaresällskapet ställer sig bakom ‘Manifest för lämplig styrning av hälso- och sjukvården’ och att manifestet ska genomsyra Läkaresällskapets fortsatta arbete”.

Tillit mellan proffs och politiker

 

 

 

Göteborgsposten publicerade 5 april vidstående artikel med rubriken ”Tillit förutsätter ömsesidighet mellan proffs och politiker” författad av 60 deltagare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården.

Bristande tillit är ett annat uttryck för misstro, och regeringens beslut 2016 att tillsätta en Tillitsdelegation bekräftar att denna misstro mot proffessionella blivit ett stort problem i det offenliga Sverige och i hög grad bidragit till den kris som föreligger inom många delar av den offenliga sekton, inte minst inom hälso- och sjukvården. Det är förunderligt att politiker, utan egen sakkunskap, sedan lång tid alltmer lägger sig i och detaljstyr innehållet i olika verksamheter.

I artikeln ger vi tre exempel på denna misstro inom vårdsektorn. Exemplet från Socialdepartementet illustrerar att utbildning och erfarenhet inte tillmäts betydelse för styrningen av sjukvården. En av 30 (trettio) socialminstrar sedan 1920 har haft sjukvårdsutbildning. Tidigare socialministern Gabriel Wikström har offentligt bekräftat att ingen person i socialministerns stab har sjukvårdsutbildning. Vi är många som undrar hur detta kunnat hända.

Politikernas uppgift är att styra ramarna för sjukvården, dvs
a) allokera resurser baserat på offentliga och transparenta priorieringar
b) i efterhand (t.ex. årligen) kontrollera att verksamheterna i stort sett drivs och utvecklas i enlighet med prioriteringarnsa, samt att budgten hålls.
Innehållet i verksamheterna måste ledas av personer med gedigen utbildning och erfarenhet av respektive verksamhet. Detta borde vara en självklarhet och denna syn delas troligen av en stor majoritet av medborgarna.

Matvanor 2018-1Matvanor 2018-2

Dagens Medicin publicerade i veckan min vidstående artiklel ”Landstingens utbildningar i samtal om matvanor är otillräckliga och troligen ineffektiva”. De aktiva länkarna framgår av webversionen: Klicka här .

Mat/närings-relaterade hälsoproblem är mycket vanliga i hälso- och sjukvården. Trots detta är precisionen i analysen av en patienternas mat mat/närings-intag respektive deras näringstillstånd ofta mycket svag på de flesta håll i vårdsystemet och inskränker sig i regel till bedömning av vikt, viktutveckling över tid och beräkning av body mass index (BMI). Hela handläggningen inriktas tyvärr ensidigt på intaget av mat/näringsämnen och ofta knappast alls på omsättningen av mat/näringsämmen; det är ju balansen mellan intaget och omsättningen som är avgörande. Tänk om vi tillämpade samma ytliga analysnivå för andra medicinska problemområden som t.ex. diagnostik och behandling av anemi eller hjärtarytmi?

Regeringen tog bort den medicinska specialiteten ‘Klinisk nutrition’ 2006, vilket innebär att det sedan 12 år inte finns någon medicinsk specialitet som håller ihop ämnesområdet klinisk nutrition, fr.a. ur metodolgisk synvinkel. Utredningen av både övervikt/obsitas och undernäringstillstånd tillämpar samma undersökningsmetoder:

  • Kroppssammansättning: Bestämning av kroppsvikt och fördelningen av kroppsvikten på fett och icke-fett, samt dess utveckling över tid (dual energy x-ray absorptiometry, DXA eller biolektrisk impedans-analys, BIA).
  • Fysisk funktion: Bestämning av fysisk funktionsprofil, t.ex. muskelstyrka (dynamometer) och kondition (cykelergometri).
  • Hunger/aptit och mättnad: Bestämning via skattningsskalor.
  • Matintag: Bestämning av intag av mat och näringsämnen (matdagbok följt av näringsvärdesberäkning via datorprogram).
  • Energiomsättning: Bestämning av energiomsättning i vila (indiekt kalorimetri eller prediktionsekvationer) och vid fysisk aktivitet (aktivitetsdagbok följt av beräkning av physical activity level, PAL).
  • Biokemi/metabolism: Bestämning av laboratorieprover med relevans för näringstillståndet (blodprover, t.ex. analys av blodstatus, glukoshomeostas, albumin, njurfunktion, grad av systemisk inflammation, vissa hormoner som thyroideahormoner, vissa vitaminer som B12, folat och vit D samt mineraler som järn och calcium).

Det stora antalet myndighets-rapporter inklusive ”vägledningar” och till och med en föreskrift (SOSFS 2014:10) Klicka här har inga förutsättningar att få effekter i vårdsystemet, eftersom läkare och vårdpersonal har så svag metodutbildning i ämnesområdet Klinisk nutrition. Hänvisar till min artikel ”Klinisk nutrition – stora uppgifter kräver kraftsamling” publicerad i Läkartidningen 2007, som tyvär är lika aktuell idag, 11 år senare:  Klicka här

Landstingens pågående projekt med utbildning av personal i samtal om matvanor har en primärpreventiv profil, utan tydlig koppling till analys av patienternas näringstillstånd integrerat med deras allmänna hälsotillstånd. För att bli mer effektivt och långsiktigt uthålligt borde sådan utbildning ingå i en samlad utbildning i klinisk nutrition, samt borde med fördel flyttas till universitet och högskolor.

 

Modell för samband mellan generalister och specialister vid multisjuklighet

T-modell SG 2018-1Svensk Geriatrik publicerade denna vecka min vidstående artikel med rubriken ”Forskning och medicinskt ansvar vid multisjuklighet och komplexa hälsoproblem”. Historiskt sett har sjukvården utvecklats upp för att ta hand om avgränsade hälsoproblem, under långa tider infektioner och skador (inte minst krigsskador).

Dagens sjukdoms- och skadepanorama är helt annorlunda och sjukvården domineras av patienter med successivt forskridande kroniska sjukdomar som t.ex. kronisk hjärtsvikt, KOL, diabetes mellitus, reumatoid artrit, Parkinsons sjukdom, demens etc. Dessa kroniska hälsoproblem är ofta kombinerade till multisjuklighet med stora skillnader i både art och grad av olika hälsoproblem mellan olika patienter och där varje patient därför uppvisar en unik fenotyp.

De olika avgränsade hälsoproblemen (specialistnivå) kan inte handläggas som om de vore oberoende av varandra, utan både Diagnostik, Behandling/vård och Uppföljning (DBU-modellen) förutsätter horisontell integrering (generalistinivå).
Relationen mellan generalistnivån och specialistnivån ilustreras av ”T-modellen” i artikeln med generalistnivån på den horisontella skänkeln och den tilltagande specialistnivån på den vertikala skänkeln.

Detta leder till två viktiga slutsatser:
• Patienter med multipla hälsoproblem måste beforskas som ett eget problemområde, som komplement till forskning på avgränsade hälsoproblem.
• Det måste finnas en ansvarig läkare som tar ett horisontellt, övergripande medicinskt ansvar att integrera och koordinera all Diagnostik, Behandling (inklusive vård och omsorg) och Uppföljning över tid, såväl den som ges av olika huvudmän eller vårdenheter, som den som ges av olika vårdyrkesgrupper, i nära samarbete med dessa.