Dagens Med 191016-1DM 2

Igår lade jag upp en sammanställning på min blog som visar stora skillnader i läkartillgång per capita inom olika medicinska specialiteter och mellan olika regioner för samma specialiteter. Uppgifterna baseras på Socialstyrelsens rapport 2019 med rubriken ”Bedömning av tillgång och efterfrågan på legitierad personal i hälso- och sjukvård samt tandvårdKlicka här.

Idag publcerade Dagens Medicin min vidstående artikel med rubriken ”Tveksamt om ‘Nationellt system för kunskapsstyrning’ kan påverka skillnader i medicinska resultat mellan regionerna”.

Etablerande av ‘Nationellt system för kunskapsstyrning” syftar till att minska skillnaderna mellan regionerna i hälso- och sjukvårdens resultat (vilket uppfattas som uttryck för ojämlik vård) genom att påverka läkares och vårdpersonalens Diagnostik, Behandling/vård och Uppföljning (DBU) av hälsoproblem hos enskilda patienter (vårdens innehåll, individnivå).

Samtidigt föreligger minst lika stora skillnader mellan regionerna avseende en rad faktorer som rör vårdens former (gruppnivå), t.ex.
• antalet läkare per capita inom samma medicinska specialiteter
• antal och fördelning av vårdplatser på sjukhus per capita
• personalens arbetssätt
• utformning av medicinska journaler
• anslagna kostnader till hälso- och sjukvård per capita

Sjukvården är olämpligt utformad för att handlägga vårdens vanligaste patienter = personer med ett eller flera längvariga hälsoproblem över tid. Det finns goda skäl att anta att skillnaderna i vårdens former har större betydelse för skillnaderna i vårdresultat mellan regionerna än skillnader i vårdens innehåll. I artikeln föreslår jag ett bättre sätt att utveckla och förbättra vårdkvaliteten än det nu pågående ”Nationellt system för kunskapsstyrning”.

Stora skilnader i antal specialistläkare per capita mellan olika medicinska specialiteter och mellan olika regioner

stora-skillnader-kunskapsstyrning-sg3-ledare.jpg

I senaste numret av Svensk Geriatrik 2019; nr 3: sid 4 publicerades min vidstående ledare med rubrik ”Stora skillnader i läkartillgång per capita i olika delar av landet”. Uppgifterna baseras på Socialstyrelsens rapport 2019 med rubriken ”Bedömning av tillgång och efterfrågan på legitierad personal i hälso- och sjukvård samt tandvård
Klicka här.
I tabellen nedan har jag sammanställt uppgifter från rapporten om 24 medicinska specialiteter, sorterade efter sjunkande antal specialister per 100 000 invånare. Tabellen är uppdelad på fyra delar, eftersom Socialstyrelsen anger antalet specialister per capita på fyra olika sätt.
Figuren nedan visar att spridningen mellan regionerna var 9-62 specialistläkare per
100 000 invånare över 65 år, dvs nästan 7 gånger i de 16 regioner som besvarat Socialstyrelens enkät.

tabell.jpg

Figur

Stort behov av statsmannamässighet i politiken

Lars Åberg ledare helhet 190915

Författaren och journalisten Lars Åberg skrev vidstående gästkrönika rubricerad ”Vad gör vi när ingen längre vet hur man gör?” i Svenska Dagbladet 190915.
Han diskuterar här bl.a. de pågående kriserna i sjukvården, skolan, polisen/rättsväsendet etc. och konstaterar att ”vi uppträder som livsstilsapatiska välfärdsindividualister, oförmögna att att gripa in i skeendet; bara noterar förändringarna och försämringarna”.
Han diskuterar att krisen i de offentliga verksamheterna sammanhänger med en tilltagande individcentrering i samhället kombinerad med okunnighet och likgiltighet och drar följande slutsats: ”Ett system som det svenska kollapsar inte plösligt, det förfaller gradvis. Därför blir reaktionerna långsamma istället för förfärade. Missmod istälet för ilska”.

För att kunna vända på den ominösa utvecklingen inom ett antal olika sektorer behöver samhället ledas av statsmannamässiga personer med kompetens och praktisk förmåga till överblick, sammanhang och långtidsperspektiv. Det finns därmed ett stort behov att förändra dagens system för beslutsfattande med hård partipolitisering, korta mandatperioder, bristande sak-kompetens och ytlig slagords-debatt i massmedia. Politikernas uppdrag bör istället renodlas till att gälla form och undvika innehåll. Politiker bör inte dealjreglera olika verksamheter (innehåll) utan arbeta för att skapa goda förutsättningar (form) för de professionella som arbetar inom verksamheterna, så att de kan utföra sitt arbete i enlighet med tillgänglig kunskapsnivå och praktiska erfarenheter (vetenskap och beprövad erfarenhet).

”Makt” i sjukvården

Dagens Medicin publicerar varje år sin ”Maktlista”, där man rankar de 100 personer som tidningen bedömer ha mest makt över sjukvården Klicka här. Metoden för detta beskrivs vara ”bakgrundssamtal med över 40 kännare av svensk sjukvård” och listan ska spegla både formell makt (beslutsmakt) och informellt inflytade (kontaktnät, synlighet i debatten). Årets Maktlista publicerades 190626. Jämfört med 2018 är det 30 % nya personer på listan.
En betydande svaghet med Maktlistan är att begreppet ”bakgrundssamtal” inte beskrivs närmare angående vilka personer man intervjuat, hur man kopplar intervjusvar till makt och varför just 40 intervjuade personer anses vara ett adekvat antal.
En obesvarad fråga är om och hur makten använts under året och framför allt vilken effekt detta i så fall har haft på den praktiska sjukvården. Den aktuella Maktlistan speglar därför främst potentiell makt.

Tabell 1 här nedan visar hur de första 50 personerna fördelar sig på sex variabler: Kön, ålder, ort, universitets/högskole-utbildning, akademisk titel och maktposition.

Tabel 2 visar en sammanställning av de sex variablerna för de 50 personerna. Sammantaget fanns 56 % kvinnor på listan, där de åtta första var kvinnor. Medelåldern för kvinnor var 52 år och män 56 år, med c:a 25 års spridning. 25 personer (50 %) hade medicinsk/vård-utbildning, och 20 av dessa var läkare, fördelade på 12 olika medicinska specialiteter. Bland övriga utbildningar dominerade statsvetare, civilingenjör, jurist och civilekonom. 20 personer (40 %) hade en akademisk titel.

Tabell 3 visar hur maktpositionerna fördelades på 7 grupper: Politiker 12, tjänstemän 27, fackliga organiationer 6, patientföreningar 2, industri 1, privata företag 1, debattör 1.

Sammantaget finns det ett stort antal instanser och ett ännu större antal personer som har eller anses ha ”makt” över den svenska hälso- och sjukvården. Till detta kommer det stora antalet reella beslutsfattare i regionfullmäktige (politik) och regionförvaltningar (tjänstemän) i landets 21 regioner, där merparten av alla beslut som rör sjukvården fattas. Det finns även ett flertal andra aktörer med direkt eller indirekt ”makt” att påverka sjukvården, som t.ex. universitet/högskolor, industri-sektorer (IT, Life Sscience, Medtech), massmedia, utbildningsproducenter, konsultföretag, tankesmedjor m.fl.

Merparten av de omfattande problem som föreligger i hälso- och sjukvården är förorsakade av den mångåriga, olämpliga styrningen. Det övertunga styrsystemet har ambitioner att göra gott, men mycket talar för att det istället gör stor skada. Sjukvårdskrisen kan inte lösas genom att utifrån försöka ”trycka in” kvalitet i vårdsystemet med hjälp av politiska, administrativa och ekonomiska ”satsningar”. Reformationen måste komma inifrån sjukvården baserat på grundläggande medicinska logiker och principer för diagnostik, behandling/vård och uppföljning (DBU).

Maktlista 2019 50 första-crop

Tabell 2 Sammanställning-crop

Maktpositioner-crop

Olämpligt att beskriva process som resultat

 
Resultatindikatorer Västra Götaland
 
 
Forum för Health Policy (www.healthpolicy.se) publicerade i juli 2019 en rapport med rubriken ”Vem styr hälso- och sjukvården?” Klicka här På sid 11 hänvisas till en rapport från Region Västra Götaland ”Det goda livet, resultat 2017” Klicka här med följande kommentar:
 
Med tanke på att detta är ett område som varit i fokus länge kan det förvåna att reformtankarna är så pass modesta. Erfarenheten hittills visar att det är väldigt svårt att nå resultat inom ramen för nuvarande organisationer och större strukturförändringar kanske är det som krävs.
Västra Götaland är ett intressant exempel där man sedan 2012 har särskilda handlingsplaner för de mest sjuka äldre men där de resultatindikatorer man valt ändå har rört sig ytterst lite. Diagrammet visar utvecklingen för tre centrala indikatorer
” (se figur ovan).
 
Det som i den refererade rapporten betecknas ”resultatindikatorer” avser dock genomgående utfall av processindikatorer och administrativa indikatorer (t.ex. inläggningar på sjukhus). Det är olämpligt och vilseledande om ”process” beskrivs som ”resultat”.
Rapporten förbigår de avgörande frågorna om:
a) värdering av kliniskt/hälso-utfall för det enskilda patienterna över tid och
b) utveckling av metoderna för diagnostik, behandling och uppföljning (DBU) för enskilda personer över tid.
 
Det går inte att utveckla sjukvården/omsorgen utanför sjukvården på gruppnivå; utvecklingsarbetet måste ske inifrån sjukvården på individnivå.

Sjuk vård kräver radikalt nytänkande

 

Slöseri sjukvård_Sida_1Tidningen Sunt Förnuft publicerade i sitt senaste nummer artikeln ”Sjuk vård: Kostnadsexplosion och dysfunktionalitet hotar Sveriges vårdsektor” 2019; nr 2: 14-20,
där jag och ett antal andra personer intervjuas Klicka här.
I artikeln diskuteras bl.a. följande:

Skenande kostnader: Kostnaderna för hälso- och sjukvård har under de 15 åren
2002-2017 ökat från 200 till knappt 500 miljarder kr/år (150 %!) och omfattar nu
25 % (!) av Sveriges skatteintäkter.

Ransonerad vård: Vårdköer, låg tillgänglighet och brist på vårdplatser på sjukhus innebär att systemet är ransonerat, trots skenande kostnader.

Ojämn förelning: Mindre än 5 % av befolkningen konsumerar 50 % av vårdkostnaderna.

Kroniska hälsoproblem: Personer med en eller flera kroniska sjukdomar konsumerar 80-85 % av all vård och omsorg och står även bakom stora delar av kostnaderna för sjukfrånvaron. Det fragmenterade vårdsystemet är särskit olämpligt för dessa, sjukvårdens vanligaste, patienter.

Onödiga kostnader (svinn): Några exempel är ökande antal vårdskador och förlamande dubbelarbete

•  Hög sjukskrivning: Personal inom vårdyrkena har omfattande sjukskrivningstal.

System-problem: Dagens vårdorganisation, journaler, arbetssätt, ekonomistyrning och mycket annat har sedan många år varit olämpligt utformade.

Artikeln sammanfattar: ”Bara ett omtänk kring organisation och finansiering i kombination med en förändrad syn på hälso- och sjukvård kan vända utvecklingen”.

Sjukvården är inte anpassad för de vanligaste patienterna.

Skillnad akuta-kroniska sjd SG 2019-2Svensk Geriatrik publicerade nyligen min vidstående artikel med rubriken ”Skillnad på akuta och kroniska sjukdomar – Sjukvården är inte anpassad för personer med kroniska sjukdomar”.

En väsentlig orsak till den pågående sjukvårdskrisen är att sjukvården inte är anpassad till vårdens vanligaste patienter, dvs ofta äldre personer med ett eller flera kroniska hälsoproblem. Många metodaspekter av sjukvården som t.ex. patienternas tid hos läkare, sammansättning av vårdteam, utformning av medicinska journaler, vårdens organisation för öppen och sluten vård, utbildning och klinisk forskning är i hög grad utformade för avgränsade och akuta hälsoproblem. Det innebär stora etiska problem med systematisk suboptimering av äldre personer i hela vårdsektorn, som med all sannolikhet även är kraftigt kostnadsdrivande.

Problemen kan inte lösas genom offentliga utredningar eller politiska ”satsningar”, utan måste experimenteras fram baserat på grundläggande medicinska principer samt gedigen medicinsk kompetens och erfarenhet.