Extremt ojämlik fördelning av sjukvårdskostnaderna – och därmed ohälsan – i befolkningen

Ojämlik fördelning av sjv-kostnaderna SG 4 2018

I senaste numret av Svensk Geriatrik 2018; nr 4: sid 6 publicerades min vidstående ledare med rubriken ”Sjukvårdskostnaderna och hälsan är extremt ojämlikt fördelade i befokningen”.

Figuren i artikeln visar entydigt att kostnaderna för sjukvård – och därmed ohälsan – är extremt ojämlikt fördelade i befolkningen. Liknande uppgifter har även publicerats från USA. Det finns starka skäl att noga analysera den lilla grupp om mindre än 5 % av befolkningen som konsumerar hälften av de gigantiska sjukvårdskostnaderna. I denna analys bör ingå en kritisk granskning av om det stora antalet politiskt belsutade ”satsningar” påverkat figurens utseende över tid. En sådan analys kan bidra till att belysa frågan om en mer jämlik vård och omsorg (process) kan jämna ut skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället (resultat).

 

 

 

Annonser

Tid invers SG3 2018I senaste numret av Svensk Geriatrik publicerades min vidstående ledare med rubriken ”Omvänd relation mellan komplexitet och läkartid i primärvården”.

Eftersom konsultationstiden i primärvården är fixerad till 15-30 minuter för de flesta patienter blir det automatiskt kortare tid per delproblem och för integrering/koordinering vid ökande multisjuklighet. Vid Äldremottagningar kan läkarna ha mer tid för patienterna, men det blir sällan mer än 45 minuter per patient, varför det omvända sambandet mellan multisjuklighet och konsultationstid kvarstår.

Såvitt känt finns inga publicerade studier som analyserat hur lång tid det tar för en generalistorienterad läkare att i samrabete med övriga vårdyrkesgrupper som deltar i handläggningen av patienten skapa en rimligt säker överblick över patientens hälsosituation och handläggning, vilken inkluderar att bedöma bl.a. följande baserat på DBU-modellen (Diagnostik-Behandling-Uppföljning):

Diagnostik
• Vilka hälsoproblem föreligger, subjektivt (= symtom) och objektivt (diagnoser)?
• Vilka möjliga samband råder mellan symtom och diagnoser?
• Vilka patofysiologiska processer är aktiverade (t.ex. anabolism/katabolism, inflammation, koagulation, salt/vätske-balans, syra/bas-balans etc)?
• Hur har olika hälsoproblem utvecklats över tid (progresstakt)?

Behandling/vård
• Hur ser den pågående, samlade behandlings/vård-planen ut?
• Baseras behandlings/vård-planen på tydliga mål?
• Är patienten väl informerad, delaktig och medansvarig för hälsohandläggningen?
• Hur är patientens compliance/adherence (följsamhet) till den aktuella behandlings/vård-planen?

Uppföljning
• Vilken effekt har olika vidtagna behandlings/vård-åtgärder haft över tid?
• Har behandlinsgmålen uppnåtts?
• Hur är patientens prognos?
• Bör delar av diagnostik eller behandling modifieras?

För att kunna förbättra situationen är det nödvändigt med FoU-projekt som utvecklar ‘best practice’ för integrerad och koordinerad handläggning över tid av patienter med multisjuklighet.

 

Förtroende politiker - läkare-vårdpersonal

Dagens Medicin publicerade igår mitt vidstående inlägg med rubriken ”Förslag till lösning på det bristande förtroendet mellan läkare/vårdpersonal och politiker”.

Det helt dominerande problemet är att politiker från alla partier med åren tagit sig rätten att allt mer detaljstyra hälso- och sjukvården = läkares och vårdpersonalens arbete. Det bristande förtroendet för politiker hos läkare och vårdpersonal beror på en grundläggande misstro (= brist på tillit) till just läkare och vårdpersonal. Denna misstro ledde till att regeringen i juni 2016 tillsatte en statlig utredning kallad Tillitsdelegationen under ledning av Laura Hartman Klicka här.

På Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hemsida finns nedanstående figur som visar att c:a 95 % av alla drygt 40 000 (fyrtio tusen!) politiker i de 21 landstingen/regionerna och de 290 kommunerna är fritidspolitiker. Dessutom har bara ett fåtal av dessa någon medicinsk utbildning.
Trots bristen på kunskaper och tid har politikerna tyvärr ändå valt att utifrån sitt grupp-perspektiv (gruppnivå) detaljstyra vården, vilket i hög grad på ett negativt sätt påverkar arbetet med de enskilda patientena (individvivå). Dagens vårdorganisation, journaler, arbetssätt, ekonomistyrning  och mycket annat har på detta sätt blivit olämpligt utformade.

Det är uppenbart att förtroendeparadoxen bara kan lösas genom att de som har det faktiska medicinska ansvaret för de enskilda patienterna även är delaktiga i hur hälso- och sjukvården utformas för att läkare och vårdpersonal så smidigt och servicemided som möjligt ska kunna utföra sitt arbete med så hög medicinskt kvalitet som möjligt över tid. Frågan är när tillräckligt många inser problemet så att det blir möjligt att lösa det.

Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården har publicerat en rad artiklar om dessa frågor Klicka här inkluderande ett Manifest i fem punkter med fem grundläggande principer för lämplig styrning. Den 5:e punkten avser politikernas ansvar i styrningen:

Den politiska styrningen av sjukvården handlar väsentligen om:
a) att fördela skattemedel baserat på transparent, horisontell prioritering mellan olika verksamhetsområden grundat på den etiska plattformen.
b) att följa upp att prioriteringarna i stort sett följts samt att beslutad budget hållits.
Liksom på individnivån bör vårdens organisation och styrsystem (gruppnivå) baseras på evidens och den etiska plattformen samt hänsyn till socioekonomi. Alla aspekter som avser den praktiska vårdverksamheten bör skötas av den medicinska professionen med minimalt inslag av politik, administration och byråkrati”.

Förtroendevalda landsting + kommuner 2015

 

 

Integrerat medicinskt ansvar

Inregrerat medicinskt ansvar DN-debatt 180723

Dagens Nyheter publicerade igår på DN Debatt min vidstående artikel med rubriken ”Vi behöver läkare som har helhetsansvar för patienter”. Patienter med multisjuklighet utgör vårdens vanligaste patienter: Tinetti Multimorb JAMA 2012 Personer med flera samtidiga kroniska sjukdomar är särskilt vanliga i sjukvården och konsumerar enligt regeringen 80-85 % av de totala sjukvårdskostnaderna Klicka här. Detta innebär att det är både nödvändigt och självklart att särskilt utbildade och tränade, generalistorienterade läkare (G-läkare) tar ett samlat medicinskt ansvar för de enskilda patienternas samlade hälsoproblem, dvs. diagnostik, behandling och uppföljning (DBU) över tid. Frågan är så viktig att den måste lagregleras som en av sjukvårdens viktigaste funktioner.

I nedanstående ledare i Svensk Geriatrik 2018; nr 2, sid 6 illustrerar jag grafiskt vad detta integrerade medicinska ansvar  innefattar beträffande diagnostik och behandling/vård samt hur det i Patientsäkerhetslagen reglerade vertikala ansvaret för de 21 olika vårdyrkesgrupperna med legitimation måste kompletteras med ett horisontellt medicinskt ansvar för patienten över tid.

Integrerat medicinskt ansvar

 

Styrningen av sjukvården måste utgå från att sjukvård är ett etiskt åtagande

Tidningsversionen 180606

Göteborgsposten publicerade idag 180606 vidstående artikel med rubriken ”Vården ska ledas av etik och de som kan sjukvården”, författad av 69 läkare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården.

Artikeln argumenterar för att sjukvård är ett etiskt åtagande, inte i första hand ett ekonomiskt eller marknadsmässigt. I detta etiska åtagande ingår respekt för läkares och vårdpersonalens kompetens och yrkeskunnande.  Ledningen för landets sjukvård har sedan länge haft bristande tillit till läkare och vårdpersonal, vilket lett till en omfattande byråkratisk styrning av vården och skapat många av de problem som nu föreligger. I artikeln sammanfattas även NätverketsManifest för lämplig styrning av hälso- och sjukvården”, se även följande länk til Manifestet i Läkartidningen: Artikel i Läkartidningen 180112

 

 

 

Sjukvårdens problem kan bara lösas varaktigt genom en experimentellt inriktad systemansats

Bristfälliga utredningar 180601

Svenska Dagbladet publicerade 180601 vidstående artikel med rubriken ”Bristfälliga utredningar borde inte få styra vården”, författad av 55 läkare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården. Artikeln tar upp problemet med politiskt beställda utredningar som används för att genomdriva förändringar top-down, baserade på bristfälliga underlag och utan löpande uppföljning av konsekvenserna.

Artikeln fokuserar på den aktuella debatten om centralsering av av vissa typer av högspecialiserad vård. Dilemmat är att det finns en lång rad andra aktuella delproblem-områden inom sjukvården, som alla kännetecknas av att de hanteras, och sedan många år har hanterats, på ett mer eller mindre olämpligt sätt, se nedanstående lista.

Eftersom de olika problemen hänger ihop som ett system måste sjukvårdens problem lösas genom en experimentellt inriktad systemansats; det finns inget som talar för att problemen kan lösas varaktigt genom att ta itu med ett problem i taget. Eftersom läkare har i särklass längst utbildning av alla vårdyrkesgrupper och därtill har legalt reglerat medicnskt ansvar, måste läkarkåren ha en central roll i reformeringen av sjukvården.

Mot denna bakgrund framstår den massmediala diskussionen av företrädare för olika partipolitiska intressen (inte minst i den pågående valrörelsen) som mycket märklig. De flesta problemen i sjukvården har ingen partipolitisk koppling (t.ex. höger-vänster) och erfarenheterna över tid visar uttryckligt att problemen inte kan lösas med samma metoder, instanser och personer som skapat dem.

Exempel på aktuella delproblem-områden inom sjukvården (i bokstavsordning):

  • Administrationens tillväxt – nu fler administratörer än läkare
  • Allmäntjänstgöring (AT) → Bastjänstgöring (BT) för läkare
  • Arbetsväxling mellan vårdyrkesgrupper (läkare → sjuksköterskor och sjukgymnaster)
  • Centralisering av sjukhus/högspecialiserad vård
  • Digital vård, eHälsa
  • Journalernas utformning
  • Kvalitetsindikatorer/kvalitetsregister
  • Köer/väntetider (tillgänglighet) till vård
  • Medicinska specialiteter – indelning och dimensionering
  • Personalbrist, t.ex. läkare och sjuksköterskor (hyrbolag, stafettläkare)
  • Personalens arbetstider, t.ex. schemaläggning, skift-tjänstgöring
  • Personcentrerad vård
  • Primärvårds-”satsning”
  • Sekretess/integritet
  • Standardiserade vårdplaner
  • Styrtrender, t.ex. Lean production, New Public Management, Värdebaserad vård
  • Utbildningssystemet för läkare (grund-/vidare-/fort-bildning)