Efterfrågan (behov?) av medicinsk respektive geriatrisk kompetens?

I senaste numret av Svensk Geriatrik (2016; n4 4: sid 6) skrev jag vidstående ledare. Här diskuterar jag de stora skillnaderna mellan antal läkare och sjuksköterskor standardiserat per 100 000 invånare i olika europeiska länder, se den separata figuren. Frågan är om och i så fall vilken betydelse det t.ex. har att Sverige har c:a 50 % fler läkare (och 70 % fler sjuksköterskor) än Storbritannien? Påvekar detta vårdkvaliteten respektive hälsoutvecklingen för medborgarna över tid?

På motsvarande sätt kan man undra vilken betydelse det har att antalet geriatriska vårdplatser per 100 000 personer över 65 år varierar 22 gånger (sic!) mellan 18 svenska landsting och att tre landsting (Jämtland, Halland och Gotland) saknar geriatriska vårdplatser. Se den separata figuren.

I detta heterogena läge är det intressant att se hur landstingen bedömer efterfrågan på specialistläkare och ST-läkare i olika specialiteter. Frågan om vad ”man” baserar bedömningen på är en av de viktigaste för planeringen av vårdsystemet, eftersom den är kopplad till frågan om läkarnas och vårdpersonalens arbetsätt. Likställer ”man” efterfrågan med ett medicinskt behov?

Annonser

Vision för framtidens geriatrik

I senaste numret av Svensk Geriatrik (2016; nr 4: sid 9-13) har jag skrivit en artikel med rubriken ”Vision för framtidens geriatrik”. Med placering i framtiden beskriver jag här ett välfungerande vårdsystem för äldre personer med multipla, komplexa hälsoproblem. Artikeln avslutas med följande: ”Sverige har blivit ett internationellt föredöme för handläggning av äldre personer, både på individ- och gruppnivå, utifrån utgångspunkten att vårdsystemets huvudsakliga uppgift är att maximalt underlätta arbetet med de äldre patienternas hälsoproblem över tid”.

Metoden för att skapa detta välfungerande vårdsystem är att på experimentell grund  utforma vården för personer med multipla, komplexa hälsoproblem, dvs för vårdens vanligaste patienter. När man klarat av detta är det enkelt att utforma vården för personer med mer avgränsade hälsoproblem.