Förtroende politiker - läkare-vårdpersonal

Dagens Medicin publicerade igår mitt vidstående inlägg med rubriken ”Förslag till lösning på det bristande förtroendet mellan läkare/vårdpersonal och politiker”.

Det helt dominerande problemet är att politiker från alla partier med åren tagit sig rätten att allt mer detaljstyra hälso- och sjukvården = läkares och vårdpersonalens arbete. Det bristande förtroendet för politiker hos läkare och vårdpersonal beror på en grundläggande misstro (= brist på tillit) till just läkare och vårdpersonal. Denna misstro ledde till att regeringen i juni 2016 tillsatte en statlig utredning kallad Tillitsdelegationen under ledning av Laura Hartman Klicka här.

På Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hemsida finns nedanstående figur som visar att c:a 95 % av alla drygt 40 000 (fyrtio tusen!) politiker i de 21 landstingen/regionerna och de 290 kommunerna är fritidspolitiker. Dessutom har bara ett fåtal av dessa någon medicinsk utbildning.
Trots bristen på kunskaper och tid har politikerna tyvärr ändå valt att utifrån sitt grupp-perspektiv (gruppnivå) detaljstyra vården, vilket i hög grad på ett negativt sätt påverkar arbetet med de enskilda patientena (individvivå). Dagens vårdorganisation, journaler, arbetssätt, ekonomistyrning  och mycket annat har på detta sätt blivit olämpligt utformade.

Det är uppenbart att förtroendeparadoxen bara kan lösas genom att de som har det faktiska medicinska ansvaret för de enskilda patienterna även är delaktiga i hur hälso- och sjukvården utformas för att läkare och vårdpersonal så smidigt och servicemided som möjligt ska kunna utföra sitt arbete med så hög medicinskt kvalitet som möjligt över tid. Frågan är när tillräckligt många inser problemet så att det blir möjligt att lösa det.

Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården har publicerat en rad artiklar om dessa frågor Klicka här inkluderande ett Manifest i fem punkter med fem grundläggande principer för lämplig styrning. Den 5:e punkten avser politikernas ansvar i styrningen:

Den politiska styrningen av sjukvården handlar väsentligen om:
a) att fördela skattemedel baserat på transparent, horisontell prioritering mellan olika verksamhetsområden grundat på den etiska plattformen.
b) att följa upp att prioriteringarna i stort sett följts samt att beslutad budget hållits.
Liksom på individnivån bör vårdens organisation och styrsystem (gruppnivå) baseras på evidens och den etiska plattformen samt hänsyn till socioekonomi. Alla aspekter som avser den praktiska vårdverksamheten bör skötas av den medicinska professionen med minimalt inslag av politik, administration och byråkrati”.

Förtroendevalda landsting + kommuner 2015

 

 

Annonser

Styrningen av sjukvården måste utgå från att sjukvård är ett etiskt åtagande

Tidningsversionen 180606

Göteborgsposten publicerade idag 180606 vidstående artikel med rubriken ”Vården ska ledas av etik och de som kan sjukvården”, författad av 69 läkare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården.

Artikeln argumenterar för att sjukvård är ett etiskt åtagande, inte i första hand ett ekonomiskt eller marknadsmässigt. I detta etiska åtagande ingår respekt för läkares och vårdpersonalens kompetens och yrkeskunnande.  Ledningen för landets sjukvård har sedan länge haft bristande tillit till läkare och vårdpersonal, vilket lett till en omfattande byråkratisk styrning av vården och skapat många av de problem som nu föreligger. I artikeln sammanfattas även NätverketsManifest för lämplig styrning av hälso- och sjukvården”, se även följande länk til Manifestet i Läkartidningen: Artikel i Läkartidningen 180112

 

 

 

Tillit mellan proffs och politiker

 

 

 

Göteborgsposten publicerade 5 april vidstående artikel med rubriken ”Tillit förutsätter ömsesidighet mellan proffs och politiker” författad av 60 deltagare i Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården.

Bristande tillit är ett annat uttryck för misstro, och regeringens beslut 2016 att tillsätta en Tillitsdelegation bekräftar att denna misstro mot proffessionella blivit ett stort problem i det offenliga Sverige och i hög grad bidragit till den kris som föreligger inom många delar av den offenliga sekton, inte minst inom hälso- och sjukvården. Det är förunderligt att politiker, utan egen sakkunskap, sedan lång tid alltmer lägger sig i och detaljstyr innehållet i olika verksamheter.

I artikeln ger vi tre exempel på denna misstro inom vårdsektorn. Exemplet från Socialdepartementet illustrerar att utbildning och erfarenhet inte tillmäts betydelse för styrningen av sjukvården. En av 30 (trettio) socialminstrar sedan 1920 har haft sjukvårdsutbildning. Tidigare socialministern Gabriel Wikström har offentligt bekräftat att ingen person i socialministerns stab har sjukvårdsutbildning. Vi är många som undrar hur detta kunnat hända.

Politikernas uppgift är att styra ramarna för sjukvården, dvs
a) allokera resurser baserat på offentliga och transparenta priorieringar
b) i efterhand (t.ex. årligen) kontrollera att verksamheterna i stort sett drivs och utvecklas i enlighet med prioriteringarnsa, samt att budgten hålls.
Innehållet i verksamheterna måste ledas av personer med gedigen utbildning och erfarenhet av respektive verksamhet. Detta borde vara en självklarhet och denna syn delas troligen av en stor majoritet av medborgarna.