Rätt att få dö i fred

Igår 240114 skrev Johanna Schiratzki vidstående artikel ”Vi måste ha rätt att få dö i fred” på Svenska Dagbladet debatt. Författaren är jurist och arbetar som gästprofessor i familjerätt vid Stockholms universitet. 

Författaren argumenterar för att hennes 90-årige far med spridd cancersjukdom ”utsattes” för en rad diagnostiska undersökningar och behandlingar kort tid före sin död, i direkt strid med hans önskemål, som journalförts ”gång på gång”. Trots detta ordinerades fadern t.ex. kirurgiskt ingrepp, ”stort antal” blodtransfusioner, näringssond och palliativ strålbehandling. Under hans sista åtta veckor vårdades han av 43 läkare, 70 sjuksköterskor, 5 fysioterapeuter, 1 arbetsterapeut, 3 dietister, personal i 11 ambulanstransporter samt en rad undersköterskor.
Författaren anmälde handläggningen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som bedömde att ”patienten i allt väsentligt samtyckt till vården”.

Fallbeskrivningen illustrerar det etiska dilemmat med att vårda äldre patienter med allvarlig sjukdom och avvägningen mellan patientens självbestämmande (”efterfrågan”) och läkarnas medicinska bedömning (”behov”). Det är alltid svårt att ta ställning till en fallbeskrivning av en enskild patient; här kan finnas inslag av konfusion (förvirring) hos patienten med motstridiga besked till läkare/vårdpersonal och olika anhöriga kan ha olika uppfattningar om hur vården bör bedrivas. Om uppgifterna i den aktuella artikeln stämmer innebär det en oetisk kräkning av patientens självbestämmande och därmed av dennes människovärde.

Flera faktorer talar för att det alltför ofta föreligger betydande överbehandling i livets slutskede:

• Avhandlingen ”Potential overtreatment during life-limiting illness and end of life in older adults” skriven av Máte Silcz vid Karolinska Institutet 2023 länk. I avhandlingen diskuteras att ”ca 1/3 av av äldre patienter med solida cancertumörer utsatts för olika former av potentiell överbehandling under sina sista månader i livet”. Författaren inspirerades till avhandlingen av en äldre anhörig som drabbades av allvarlig sjukdom: ”The experience raised questions about the balance between providing comfort and dignity to the dying, and the tendency within our healthcare system to pursue aggressive treatments that may offer little benefit but can significantly diminish quality of life”.

• Vårdtiderna inom akutsjukvården har minskat successivt sedan många år och är idag orimligt korta. Den stora omsättningen av läkare och vårdpersonal på sjukhusen leder till bristande kontinuitet och att patienterna ofta är ”nya” för personalen, trots att de har kroniska sjukdomar och haft kontakt med sjukvården (både primärvård och sjukhusvård) under längre tid. Korta vårdtider och bristande kontinuitet/personkännedom innebär stor risk för överdiagnostik och överbehandling. Detta drabbar främst äldre personer, eftersom de flesta patienter som vårdas på akutsjukhus är äldre.

• Enligt Socialstyrelsen behandlas äldre personer som bor i kommunalt ”särskilt boende” (SÄBO, tidigare betecknade sjukhem) med i genomsnitt 8-10 olika samtidiga läkemedel länk. Median-boendetiden efter inflyttning till SÄBO var 2018 720 dagar med nästan tio gångers spridning (!) mellan olika kommuner (150 till över 1400 dagar). Denna omfattande polyfarmaci i livets slutskede innebär en ”intensivvårdsmässig” läkemedelsbehandling, som kräver särskilt hög medicinsk kompetens och ett system för regelbundet upprepade medicinska bedömningar av effekter, biverkningar och risker. Flera färska rapporter från IVO har påvisat allvarliga brister i den medicinska vården på SÄBO länk. 

• Både ”nationella riktlinjer” (från Socialstyrelsen) och ”vårdförlopp” (från Kunskapsstyrningen ledd av Sveriges kommuner och regioner, SKR) har fokus på avgränsade sjukdomar och skador och innebär därför en mycket stor risk för omfattande överbehandling av äldre personer med multipla hälsoproblem länk.

En grundbult vid vård av äldre personer är att anpassa behandling/vård till den enskilda patientens hälsosituation, egna önskemål och prognos. Detta förutsätter en regelbundet upprepad kritisk medicinsk analys och bedömning av äldre personer utförd av välutbildade läkare med stöd av vårdpersonal. Dessvärre är inte sjukvården i Sverige (eller i något land) utformad efter att åldrande är den i särklass viktigaste riskfaktorn för sjukdomar och skador och att multisjuklighet därför är särskilt vanlig hos äldre personer. Överbehandling är en av många negativa konsekvenser av den olämpliga organisationen och styrningen av sjukvården, och den innebär betydande risker för vårdskador och onödiga kostnader.

Lagstiftningen motverkar integrerad vård

Expressen publicerade 221119 artikeln ”Vårdens system pratar olika språk” skriven av mig och professor em, Lotta Vahlne Westerhäll vid Göteborgs universitet, klicka här.

I artikeln lyfter vi fram att den olämpliga ÄDEL-reformen från 1992 är en central orsak till den fragmenterade vården för personer med kommunala biståndsbeslut:
• Olika lagar
• Olika besluts- och finansieringssystem
• Olika ansvar
• Olika journalsystem
• Olika kulturer

Fragmenteringen har lett till en stark tendens till suboptimerad hälsohandläggning och stor risk för patientskador, dvs till systematisk diskriminering.

Det är en svår arbetsuppgift att integrera och koordinera vården för patienter med komplicerade, ofta multipla, hälsoproblem och behandlingar över tid. Arbetet försvåras i mycket hög grad av lagregleringen. Inget talar för att det är möjligt att överkomma den olämpliga vårdstrukturen med ”samverkan”.
I stället för ovan beskrivna olämpliga vårdorganisation bör sjukvården fungera som ett sammanhängande system, som på alla sätt underlättar och stimulerar en individualiserad och integrerad vård samt smidig service över tid. Detta kan ske om vårdens organisation, arbetssätt och journaler utformas från de enskilda patienternas utgångspunkt och inte, som nu, från olika vårdgivarperspektiv.

Låg kvalitet på behandling med protonpumpshämmare

Läkartidningen publicerade 220202 min vidstående artikel ”Låg kvalitet på behandling med protonpumpshämmare”. Uppgiften att minst 50 % (hälften!) av all användning av protonpumpshämmare i Sverige sker på felaktig eller tveksam indikation är hisnande och innebär mycket hård kritik mot låg kvalitet vid användning av denna klass läkemedel. Motsvarande överanvändning av protonpumpshämmare har rapporterats från USA och gäller troligen även många andra länder.

Man kan betrakta den låga kvaliteten på behandling med protonpumpshämmare som en indikator på bristande kvalitet vid behandling med läkemedel generellt. Några grundläggande förklaringar till detta är följande:

• Utbildning: Bristande utbildning i farmakologi och farmatopterapi för läkare under både grundutbildning och fortbildning. Det finns tyvärr ingen inventering av omfattningen av utbildningen i läkemedelslära för läkare som grund för åtgärder.
• Förskrivning: Läkare har fri förskrivningsrätt till de flesta läkemedel i Fass och en läkemedelslista hos en enskild patient har därför ofta flera olika ordinatörer, såväl beträffande val av läkemedel som dosering. Det finns ingen reglering av vare sig vem eller hur den samlade effekten av patientens behandling (inte bara läkemedel) bör genomföras. Genom att behandling alltmer sker genom standardiserade riktlinjer kommer antalet ordinerade läkemedel att öka (polyfarmaci) och därmed behovet av integrering och kritisk analys.
• Compliance (följsamhet): Många studier har visat att patienter ofta avbryter sin ordinerade läkemedelsbehandling. En svensk studie publicerad i Läkartidningen 2003 visade att compliance för uthämtning av recept på läkemedel för långvarig behandling av kroniska hälsoproblem under ett års behandling i Jönköpings län var 57 % Klicka här. Mycket talar för att compliance för nedsväljning av tabletter är ännu lägre. En förutsättning för att kunna ta ställning till effekt av läkemedelsbehandling är givetvis att patienterna tar ordinerade läkemedel regelbundet. Dessutom kan varierande compliance vara farlig och innebära betydande hälsorisker, t.ex. när det gäller behandling med betablockerare, protonpumpshämmare och dopaminantagonister, eftersom man man då får en varierande påverkan av respektive receptorer.
• Journaler: De medicinska journalerna är utformade som kronologiska dagböcker, där läkare och andra vårdyrkesgrupper skriver anteckningar baserade på kontakt-tillfällen. Det är mycket svårt och ofta omöjligt att avgöra indikationer och fr.a. effekter av behandling med läkemedel, särskilt vid långvarig behandling.
• Tid: Tiden för bedömning av läkemedelsbehandling är helt otillräcklig. Ett besök hos läkare i primärvården omfattar i regel 15-20 minuter och ska då omfatta anamnes (sjukhistoria), (kroppsundersökning), kritisk analys av hur hälsotillståndet utvecklats över tid och resultatet av olika undersökningar och behandlingar (inkl. behandling med läkemedel) samt information/planering av den fortsatta handläggningen. Vid jämförelse med andra branscher som t.ex. bygg, försäkring, bank, juridik etc. framstår denna ransonering av läkarnas analystid som särskilt olämplig och bidrar i hög grad till bristande kvalitet och därmed tyvärr till risk för patientskador.

Behandling med läkemedel är en integrerad grundbult i den kliniska sjukvården och kan rätt använd ibland ge mycket goda hälsoeffekter. Detta kan dock inte avgöras på förhand: De flesta behandlingar i sjukvården bör betraktas som experiment med n=1. Det är mycket viktigt att noga vårda den kliniska analysen, indikationer för behandling och regelbundet upprepad kritisk evaluering av effekterna av behandlingen. Det ibland framförda förslaget att farmaceuter bör ansvara för läkemedelsgenomgångar innebär att en yrkesgrupp med begränsad klinisk kompetens i efterhand reviderar läkarnas ordinerade behandling. Det är givetvis mycket bättre och på alla sätt rimligare att göra rätt från början än att påtala felaktigheter i efterhand.

Behandling med specifika kemiska substanser (läkemedel) bör vårdas ömt och mycket noggrant över tid. Uppgifterna om hur illa vi genomför behandling med protonpumpshämmare är allvarliga, reser etiska problem och måste leda till genomgripande förändringar.

Angeläget att förbättra kvaliteten på behandling med läkemedel

Läkartidningen publicerade idag min vidstående artikel med rubriken ”Läkemedelsexamen räcker inte för bättre läkemedelsbehandling”.

En färsk studie från Göteborgs universitet talar för att läkare har bristande kunskaper i läkemedelslära vid läkarexamen. Frågan är om detta kan ha samband med att grundutbildningen av läkare i klinisk farmakologi och farmakoterapi har dragits ned; detta har mig veterligen inte utretts på länge.

Utöver läkarnas kunskaper i klinisk farmakologi och farmakoterapi påverkas kvaliteten på behandling med läkemedel av en rad faktorer; i artikeln tar jag upp fem av dem:
• Fri förskrivningsrätt
• Brist på tid
• Olämpliga effektmått
• Olämpliga journaler
• Fragmenterad vård

Dessa och andra aspekter samvarierar med läkarnas kompetens i klinisk farmakoterapi, eftersom de kraftigt försämrar möjligheten till lärande i det löpande kliniska arbetet med enskilda patienter, både under grund- och specialist- och fort-bildning.

En separat nationell läkemedelsexamen kan vara en rimlig åtgärd, men måste kombineras med att åtgärda en rad andra hinder som idag motverkar god kvalitet på läkemedelsbehandlingen över tid. Dessutom kan man hävda att grundutbildningen av läkare med fokus på läkaryrkets kärnvärden borde ge alla läkare en adekvat kompetens vid läkarexamen.

Stora risker för hackning av digitala journaler. Lärdomen från historien borde göra oss ödmjuka.

Sjukvården i många (alla?) länder står under ökande attack från hackare:

• Computer Sweden har enligt vidstående ingress idag rapporterat att ”Finland har drabbats av ett av de värsta dataintrången och läckagen av mycket känsliga patientuppgifter i historien”: Länk . Intrånget drabbade tiotusentals patienter och tusentals drabbade har gjort polisanmälningar mot det aktuella fötetaget. Hundratals dokument har redan lagts ut på darknet – och enskilda patienter har blivit utpressade: Länk.

• Ny Teknik rapporterade 200220 att ”Sverige utsätts för aggressiva cyberattacker varje dag, enligt Försvarets radioanstalt (FRA)”: Länk.

• Enligt en årsrapport för 2019 från Myndigheten för Samhällsberedskap och Försvar (MSB) mottog MSB detta år 296 rapporter om allvarliga it-incidenter från statliga myndigheter: Länk. MSB konstaterade att ”fler myndigheter rapporterar allvarliga it-incidenter men antalet rapporter är fortsatt lågt”.

• I USA har U.S. Department of Health and Human Services en hemsida, där man systematiskt redovisar det kontinuerliga och omfattande antalet it-intrång i sjukvården (”data breeches”): Länk.

Regeringen beslutade 2016 att Sverige ska vara världsledande på eHälsa 2025: Länk. Många ledande IT-entusiaster i staten, regioner och företag har framhållit stora fördelar med digitalisering med tillhörande artificiell intelligens, algoritmisk vård och standardiserade vårdförlopp.
Den aktuella debatten om digital vård illustrerar fördelar med snabb tillgänglighet för personer med lindriga och avgränsade hälsoproblem. Inget talar dock för att den regelbundet upprepade, kritiska granskande hälsoanalysen för personer med långvariga och komplicerade/multipla hälsoproblem (= vårdens vanligaste patienter) går fortare för att allt fler uppgifter och system i vården är digitaliserade. Dagens registreringshysteri i sjukvården är en av flera aspekter som talar för motsatsen. Det är möjligt att framtida FoU-verksamhet kan leda till viktiga fördelar, men idag finns de främst på det visionära stadiet.

Ständigt framhålls att ”det är viktigt med tillgänglighet till journalen”, t.ex. vid resor inom och utom landet, men det är såvitt jag vet finns ingen publicerad forskning eller utredning som kunnat visa om respektive hur ofta sådan digital tillgång bedömts vara nödvändig för den medicinska kvaliteten.
Digitaliserade journaler skulle kunna bidra mycket till ökad kvalitet angående integrerad hälsoanalys för enskidla personer (överblick, förloppsanalys etc). Dagens journaler är dock inte utformade för detta ändamål. De fungerar som datumbaserade textdagböcker, där olika vårdyrkesgrupper skriver stora mängder redundant information. De är inte alls utformade för integrerad hälsoanalys för enskilda personer (individnivå), utan de är i första hand utformade för regionernas hantering av hälsodata för olika aspekter av styrning (gruppnivå). Den typ av digitaliserad hälsoanalys jag syftar på förutsätter inte alls att hälsoinformationen lagras så att den är brett åtkomlig via servrar.

Det är troligen i första hand andra faktorer än medicinsk kvalitet som bidrar till det stora intresset och ”satsningar” på snabbdigitalisering. Mycket talar för att det handlar om ekonomi.
Konsultföretaget McKinsey lade 2016 fram en orealistisk och vilseledsande rapport utförd med rubriken ”Värdet av digital teknik i den svenska vården”; Länk. Företaget förespeglade att en genomgripande digitalisering av 14 angivna områden inom hälso- och sjukvården skulle leda till en möjlig bruttobesparing om 850 miljarder kronor (sic!) under en 10-årsperiod (2015–2025) jämfört med om ingen digitalisering sker. Jag skrev en kommentar om denna rapport i Läkartidningen 2017 med rubriken ”Farliga förhoppningar om massiva besparingar” Länk. Se även kommentar i mitt bloginlägg 1 december 2017.

Jag anser att det är nödvändigt att balansera den potentiella nyttan av att lägga känslig hälsoinformation om enskilda personer på internetkopplade servrar i relation till riskerna för hackning med åtföljande risker för mobbning, social utfrysning, skanadalisering, utpressning etc. Tänk vilken skada nazisterna i Tyskland kunnat göra om de haft tillgång till hela befolkningens digitala journaler i sökbar form. Lärdomen från historien borde göra oss ödmjuka.

Om hackningen är omfattande i USA kan man befara att den är betydande även i Sverige. Ett sätt att löpande belysa problematiken vore om Sverige tog inspiration från USA och inrättade en motsvarande nationell hemsida, där alla dataintrång inom sjukvården, inkluderande den kommunala äldreomsorgen, redovisades öppet.

Dagens Medicin publicerade 200330 min vidstående artikel ”Stort behov av ökad klinisk precision i sjukvården – kräver ny typ av medicinsk journal”. Artikeln är en fortsättning på min artikel ”Molekylär versus klinisk precisionsmedicin” i Svensk Geriatrik 2020, nr 1 (se föregående bloginlägg).

Inom ledningen för hälso- och sjukvården i både stat och regioner föreligger en närmast paradoxal övertro på att ”precisionen” i sjukvården kan öka betydligt genom framsteg inom molekylärbiologi (‘molekylär precision’) i kombination med digitalisering (eHälsa), standardisering, automatisering och artificiell intelligens. För oss som arbetar i den praktiska sjukvården är det uppenbart att detta idag bara är drömmar och förhoppningar. För många hälsoproblem som t.ex. smärta, demens och hela den kliniska psykiatrin saknar vi biomarkörer och är till stor del hänvisade till anamnesen (sjukhistorien) och skattningsskalor. Dagens läkemedelsbehandling har betydligt bättre säkerhet än på 1980/90-talet, men är fortfarande mycket trubbig.
För överskådlig tid är vi därför hänvisade till den klassiska skolmedicinen, där det finns en mycket stor potential för individualisering och ‘klinisk precision’. 

En avgörande förutsättning för ökad ‘klinisk precision’ på individnivå är att den nuvarande textbaserade dagboksjournalen med passiv ”dokumentation” av hälsouppgifter ersätts av ett ”integrerat hälsoanalys-system” med fokus på överblick, sambandsanalys och grafisk visualisering strukturerad enligt DBU-modellen = Diagnostik-Behandlig/vård-Uppföljning..
Jag har i samarbete med flera datorföretag utvecklat en prototyp för ett sådant ”interaktivt hälsoanalys-system” och intresserade kan kontakta mig per e-post akner.gunnar@gmail.com. Pengarna finns – det pågår nu upphandlingar/inköp av nya journalsystem för mångmiljardbelopp i de flesta regioner. Förhoppningsvis används de stora resurserna så att vi slipper nya versioner av textbaserade dagboksjournaler kopplade till standardisering och nationella riktlinjer.

Igår lade jag upp en sammanställning på min blog som visar stora skillnader i läkartillgång per capita inom olika medicinska specialiteter och mellan olika regioner för samma specialiteter. Uppgifterna baseras på Socialstyrelsens rapport 2019 med rubriken ”Bedömning av tillgång och efterfrågan på legitierad personal i hälso- och sjukvård samt tandvård” Klicka här.

Idag publcerade Dagens Medicin min vidstående artikel med rubriken ”Tveksamt om ‘Nationellt system för kunskapsstyrning’ kan påverka skillnader i medicinska resultat mellan regionerna”.

Etablerande av ‘Nationellt system för kunskapsstyrning” syftar till att minska skillnaderna mellan regionerna i hälso- och sjukvårdens resultat (vilket uppfattas som uttryck för ojämlik vård) genom att påverka läkares och vårdpersonalens Diagnostik, Behandling/vård och Uppföljning (DBU) av hälsoproblem hos enskilda patienter (vårdens innehåll, individnivå).

Samtidigt föreligger minst lika stora skillnader mellan regionerna avseende en rad faktorer som rör vårdens former (gruppnivå), t.ex.
• antalet läkare per capita inom samma medicinska specialiteter
• antal och fördelning av vårdplatser på sjukhus per capita
• personalens arbetssätt
• utformning av medicinska journaler
• anslagna kostnader till hälso- och sjukvård per capita

Sjukvården är olämpligt utformad för att handlägga vårdens vanligaste patienter = personer med ett eller flera längvariga hälsoproblem över tid. Det finns goda skäl att anta att skillnaderna i vårdens former har större betydelse för skillnaderna i vårdresultat mellan regionerna än skillnader i vårdens innehåll. I artikeln föreslår jag ett bättre sätt att utveckla och förbättra vårdkvaliteten än det nu pågående ”Nationellt system för kunskapsstyrning”.

Olämpligt att beskriva process som resultat

 

 

 

Forum för Health Policy (www.healthpolicy.se) publicerade i juli 2019 en rapport med rubriken ”Vem styr hälso- och sjukvården?” Klicka här På sid 11 hänvisas till en rapport från Region Västra Götaland ”Det goda livet, resultat 2017” Klicka här med följande kommentar:

 

”Med tanke på att detta är ett område som varit i fokus länge kan det förvåna att reformtankarna är så pass modesta. Erfarenheten hittills visar att det är väldigt svårt att nå resultat inom ramen för nuvarande organisationer och större strukturförändringar kanske är det som krävs.
Västra Götaland är ett intressant exempel där man sedan 2012 har särskilda handlingsplaner för de mest sjuka äldre men där de resultatindikatorer man valt ändå har rört sig ytterst lite. Diagrammet visar utvecklingen för tre centrala indikatorer” (se figur ovan).

 

Det som i den refererade rapporten betecknas ”resultatindikatorer” avser dock genomgående utfall av processindikatorer och administrativa indikatorer (t.ex. inläggningar på sjukhus). Det är olämpligt och vilseledande om ”process” beskrivs som ”resultat”.

Rapporten förbigår de avgörande frågorna om:
a) värdering av kliniskt/hälso-utfall för det enskilda patienterna över tid och
b) utveckling av metoderna för diagnostik, behandling och uppföljning (DBU) för enskilda personer över tid.

 

Det går inte att utveckla sjukvården/omsorgen utanför sjukvården på gruppnivå; utvecklingsarbetet måste ske inifrån sjukvården på individnivå.

Dagens Medicin publicerade idag mitt vidstående inlägg ”Nödvändigt att reformera sjukvården”. Det har publicerats ett stort antal artiklar om enskilda multisjuka patienters hälsoproblem, som visar att vården är olämpligt utformad för vårdens vanligaste patienter = personer med kroniska, ofta multipla sjukdomar och tillstånd efter skador. Dagens inlägg i Dagens Medicin  utgår från en sådan artikel i Dagens Nyheter 190508 Klicka här.

Det finns inga belägg för att sjukvården varaktigt kan förbättras med den typ av metodik som politikerna tillämpat under de senaste decennierna:
• Ekonomiska ”satsningar” på olika avgränsade problemområden som t.ex. köer, rehabilitering, utbildning, samordning med coacher/lotsar, ”mest sjuka äldre” och en lång rad andra metoder.
• Utredningar inom SOU-systemet, i regel via enpersonsutredare med specificerade direktiv.

Den nödvändiga reformationen av sjukvården måste utgå från grundlägagnde medicinska logiker; här är några exempel:
• System: Sjukvården måste ses som ett system, där de olika delarna hänger ihop som kommunicerande kärl. Det finns inga belägg, vare sig teoretiska eller praktiska, för att ett vårdsystem som är utformat för att ta hand om personer med avgränsade hälsoproblem även fungerar för personer med komplicerade hälsoproblem. Om man istället utformar sjukvården för patienter med komplicerade, multipla hälsoproblem kommer den även att fungera bra för patienter med avgränsade hälsoproblem.
• Kärnverksamheten: Denna kan beskrivas genom DBU-modellen:
Diagnostik – Behandling/vård – Uppföljning. Alla andra aspekter på sjukvården är underordnade DBU-processen.
• Medicinskt ansvar: Det måste finns en generalistorienterad läkare med samlat medicinskt ansvar för DBU-processen över tid, där ofta flera andra läkare och andra vårdyrkesgrupper är involverade.
• Journaler: Journalerna måste utformas för överblick, klinisk analys, integrering och koordinering av hälsohandläggningen över tid. Detta förutsätter att dagens olämpliga text-baserade dagboksjournaler förändras till grafiskt gränssnitt för att kunna visualisera alla slags kvantifierade hälsouppgifter om patienten och följa förloppet över tid, t.ex. symtom-score, diagnos-score, laboratorieprover, fysiska funktionsmätningar, skattningsskalor etc. Journalerna bör utformas för integrerad och kritiskt granskad klinisk hälsoanalys över tid för enskilda patienter (individnivå), och inte som hittills för statistisk bearbetning av hälsodata på aggregerad nivå (gruppnivå).
• Styrning: Styrningen av sjukvården måste baseras på medicinska logiker, och inte som hittills på manageriella/administrativa/politiska logiker. Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården har lanserat ett manifest i fem punkter med grundläggande principer för lämplig  styrning av sjukvården, och har även skrivt en serie artiklar kring detta Klicka här.

Patienterna har rätt till en kvalificerad DBU-process över tid, där en central del är kritisk evaluering av att avsedda, postiva behandlingseffekter uppnås (hälsomål) och att negativa behandlingseffekter (biverkningar) så långt som möjligt undviks.

 

10 faktorer som i onödan försvårar det svåra arbetet med läkemedelsbehandling

I senaste numret av Svensk Geriatrik har jag skrivit vidstående ledare med rubriken ”Angeläget att höja kvaliteten på behandling med läkemedel”. Här sammanfattar jag tio  faktorer som i onödan komplicerar ett från början svårt arbete.
Det är angeläget att förbätttringar genomförs för alla dessa områden och ännu viktigare att de ingår i ett sammanhållet system som är uppbyggt för att läkarna ska kunna ta det medicinska ansvaret för horisontell integrering av Diagnostik, Behandling och Uppföljning (DBU) av alla rekommenderade behandlings/vård-åtgärder över tid med fokus på att positiva (avsedda, målstyrda) hälsoeffekter uppstår och att negativa effekter (biverkningar) minimeras.