Ekonomiska incitament ska inte kopplas till enskilda patienter

I Läkartidningens web-version  160608 fortsätter jag och allmänmedicinaren Bengt Järhult debatten om ‘Värdebaserad vård’ genom en replik på ett debattinlägg av läkaren Magnus Lind.

Vår gemensamma Artikel Akner-Järhult  VbV 160608Magnus Lind 160608slutsats är att ekonomiska incitament inte ska kopplas till enskilda patienter. Troligen står en stor andel av läkarkåren bakom denna uppfattning.

Åtgärder på gruppnivå införs utan vetenskapligt underlag

Idag 160518 publicerade Läkartidningen vidstående  artikel med rubriken ”Värdebaserad vård införs snabbt – värdig efterträdare till NPM?” som jag skrivit av tillsammans med allmänmedicinaren Bengt Järhult.
Värdebaserad vård införs nu kraftfullt i landet, men utan vetenskapligt underlag. Interventioner på individnivå (behandling av patienter) kräver omfattande vetenskapliga studier i en väl etablerad, gradvis eskalerande, kritiskt granskad process med hårt reglerade sanktionsmöjligheter. Däremot införs interventioner på gruppnivå (t.ex. organisation, styrning) på politiska/administrativa/ekonomiska premisser utan vetenskapligt underlag – trots att sådana interventioner på gruppnivå i mycket hög grad påverkar förutsättningarna för läkares och vårdpersonalens arbete på individnivå och därmed den medicinska/vård-kvaliteten för patienterna.
Enligt Patientlagen (2014:821) paragraf 7 gäller följande: ”7 § Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överenstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Hur kan gruppnivån vara frikopplad från ”vetenskap och beprövad erfarenhet”? Är denna paradox acceptabel eller ens tolerabel?

 

VbV1VbV2

Medel får inte göras till mål

Värdebaserad vård Värdebaserad vård1

I veckans nummer av Läkartidningen har jag skrivit vidstående artikel tillsammans med två kollegor, allmänmedicinaren Bengt Järhult och kirurgen Erik Secher. Många med oss inom vårdsektorn är genuint oroliga över den omfattande, och tyvärr tilltagande, ekonomistyrningen via t.ex.
• diagnoser (DRG, ACG)
• registrering av ett stort antal kvalitetsindikatorer i centrala register
• ett stort antal separata resultatenheter med krav på budget i balans i alla landsting.

Den olämpliga ekonomistyrningen bidrar i hög grad till den fragmenterade vården för personer med kroniska hälsoproblem, dvs en mycket stor del av hela hälso/sjuk-vården och den kommunala omsorgen. ”Läkaruppropet” från 2013 – som fram till idag undertecknats av 9 353 personer – baserades till stor del på denna frustration. Initiativtagarna skrev bl.a.: ”…vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov” (http://upprop.nu/vvgv).

Styrning via ekonomi och lean production kan kanske fungera inom tydliga, tidsbegränsade processer, t.ex. elektiv kirurgi (t.ex. ljumskbråck, höftledsartros, grå starr). En mycket stor del av all hälso/sjuk-vård och kommunal omsorg avser dock patienter med multipla diffusa symtom (=lidande) och multipla kroniska, fortskridande sjukdomar och/eller skador, och där gör denna typ av styrning troligen mest skada.

Man kan inte styra en komplex klinisk problematik baserat på enskilda definierade hälsoproblem. De olika delproblemen hänger ihop som kommunicerade kärl. Hälso- och sjukvård måste primärt styras på medicinska premisser med fokus på de enskilda patienternas hälsoutveckling över tid. Ett av många medel för detta är ekonomi, men medel får inte göras till mål.