Varning för aningslös digitalisering

Varning för aningslös digitalisering 170906

Aningslös digitalisering 170831Aningslös digitalisering 170831

Dagens Medicin publicerade idag mitt vidstående bloginlägg med rubriken ”Varning för aningslös digitalisering av sjukvården – två perspektiv”: Klicka här. Här ovan finns även den refererade artikeln ”Aningslös syn på digital teknik i sjukvården” skriven av fyra läkare och publicerad i Svenska Dagbladet 170831.

eHälsa (läs: digitalisering) kan inte i sig förbättra sjukvården, utan bör betraktas som digitaliserade metoder, där en del har potential att förbättra kvaliteten i sjukvården från både patienternas och personalens perspektiv.
Införande av nya digitaliserade metoder i sjukvården bör baseras på samma noggranna vetenskapliga evidens och respekt för etiska principer som för andra metoder.
IT- och eHälsoutvecklingen bör därför ha sin bas på universitet och högskolor, och inte inom statliga myndigheter eller landstingens och kommunernas förvaltningar.

 

Digitaliseringen innebär stora sekretessrisker

Sekretessen i fara 2017Dagens Medicin publicerade igår min vidstående artikel med rubriken ”Sekretessen i fara vid aningslös digitalisering”. Här lyfter jag fram att det offentliga sjukvårds-Sverige har valt att prioritera att offentliga organ får tillgång till journaluppgifter på bekostnad av patienternas personliga integritet. I artikeln lyfter jag fram de stora sekretessrisker som finns när känslig information om enskilda personer lagras digitalt på servrar och ger tre exempel som visar att det finns mycket starka skäl att vara försiktig:
• Pappersjournaler används för personer utsatta för hot
• Hackning
• Outsourcing

Vad hade hänt om nazi-Tyskland på 1930–40-talet hade haft tillgång till digitaliserade patientjournaler och ett stort antal nationella digitala kvalitetsregister?

Digitaliseringen av sjukvården har en stor potential till förbättringar på många områden. Men de tre exemplen ovan illustrerar eftertryckligt att situationen är allvarlig och måste få konsekvenser för den fortsatta utvecklingen av elektroniska journaler och för regeringens pågående ”satsning” att Sverige ska vara världsledande på ehälsa 2025. Ehälsa bör betraktas som digitaliserade metoder inom hälso- och sjukvården och underställas samma etiska regelverk som gäller för alla andra metoder.

 

 

 

Journalsekretessen i sjukvården har i praktiken avskaffats

Integritet -journalsekretess 170807Expressen publicerade 7 augusti vidstående debattartikel med rubriken ”Patienterna vet inte hur illa ställt det är” skriven av mig tillsammans med nio andra läkare.
Orsaken till att sekretessen i patientjournalerna i praktiken har avskaffats är att landstingen/SKL och statliga organ valt att prioritera tillgänglighet till jourrnalmaterial på bekostnad av sekretessen kring patienterna. Detta innebär att den lagreglerade tystnadsplikten – dvs att det som sägs mellan patienter och läkare/vårdpersonal i enrum stannar där som ett förtroende – försvunnit.
Prioriteringen av tillgänglighet baseras på att ledande företrädare för landstingen och staten anser att riskerna med minskad sekretesss vägs upp av en ökad patientsäkerhet, t.ex. när patienter flyttar mellan olika vårdenheter, t.ex. in/ut-skrivning till/från sjukhus, flyttning mellan avdelningar på sjukhus eller in/ut-skrivning till/från kommunal vård/omsorg (t.ex. hemsjukvård eller särskilt boende).

Det är givetvis värdefullt för läkare och vårdpersonal att ha tillgång till patienternas journal inklusive uppgifter om aktuell läkemedelsbehandling, oavsett var patienten vårdas. Uttrycken ”sammanhållen journal” och ”informationsöverföring” innebär stora risker att obehöriga personer kan ta del av journalerna och även att känslig information om patienter kommer att överföras mellan olika organ och register.

Idag finns tyvärr stora problem beträffande både journalsekretessen och patientsäkerheten i sjukvården. Med hänsyn till alla uppgifter i fr.a. massmedia om olagliga intrång i olika typer av datorsystem – i USA registreras regelbundet massiva stölder (hackning) av journaluppgifter – är det viktigt att noga beakta de enskilda patienternas legitima krav på att känsliga personuppgifter hanteras särskilt varsamt.

 

Checklistor innebär risk för farlig sjukvård

Checklistor - farlig sjukvård

Dagens Medicin publicerade idag min vidstående blogpost med rubriken ”Kunskapsstyrning genom checklistor kan bli farlig sjukvård”. Man kan undra om, och i så fall varför, regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) så hårt driver frågan om kunskapsstöd och checklistor. Ett argument som framförts är att checklistor kan vara ett sätt att minska ojämlikheten i vården i landet, som framkommit i Öppna jämförelser, dvs. att patienter med samma/liknande hälsoproblem får olika handläggning beroende på var de bor och var deras hälsoproblem handläggs.

Som jag skriver i inlägget hänvisar SKL till en liten telefonintervju-studie från 2015, där 72 intervjuade personer (där bara c:a var fjärde var läkare) enligt uppgift anser att det finns ”stort behov” av kunskapsstöd. Om denna studie verkligen är representativ (vilket är oklart) kan man undra vad det säger om kvaliteten på grundutbildning och fortbildning av läkare om långtidsutbildade medicinska experter skulle vara i behov av checklistor i sitt dagliga arbete med patienter.

Syftet med checklistor är att öka kvaliteten och jämlikheten i handläggningen genom att alla patienter ska erbjudas behandling enligt ”best practice”. Man kan givetvis hoppas att checklistor alltid betraktas som just ”kunskapsstödstöd”, som måste individualiseras beroende på de enskilda patienternas hälsosituation, önskemål och prognos. Risken är dock uppenbar att sådana nationella, offentligt framtagna, checklistor kommer att kopplas till ekonomisk styrning, där avsteg från handläggning enligt checklista kan betraktas som ”malpractice”.

Eftersom den biologiska variationen hos människor är mycket stor och number needed to treat (NNT) också är stort för nästan alla behandlingar finns risker med att bedriva checklistebaserad vård redan för enskilda sjukdomar/skador. Riskerna ökar mycket kraftigt om det föreligger flera samtidiga hälsoproblem (multisjuklighet), och dessa patienter är ju mycket vanligt förekommande i alla delar av sjukvården och i den kommunala omsorgen.

 

 

 

Skattningsskalor aldrig får ersätta en sedvanlig medicinsk analys

Skattningsskalor SG 2017-2I vidstående artikel med rubriken ”Multidomän-analys av multisjuka äldre personer måste baseras på sedvanlig medicinsk analys och får inte ersättas av skattningsskalor” i Svensk Geriatrik 2017; nr 2: sid 6, diskuterar jag användningen av skattningsskalor (eng. rating scales) i klinisk sjukvård och klinisk forskning. Förutom skalor för att värdera sjukdomars svårighetsgrad finns många skattningsskalor för funktionella och andra konsekvenser av sjukdom, inklusive för skattning av risk att drabbas av hälsoproblem.

Det pågår ett omfattande arbete både internationellt och nationellt med att standardisera den kliniska sjukvården. Som exempel kan nämnas ICHOM;s arbete med att ta standardiserade utfallsmått för ett stort antal hälsoproblem (”standard sets”; se tidigare bloginlägg och ref 1) och i Sverige Socialstyrelsens ”Nationella riktlinjer” (2) respektive Sveriges Kommuner och Landstings ”Nationellt kliniskt kunskapsstöd för primärvården” (3).

Genom arbetet med standardiserade riktlinjer, vårdprogram och checklistor finns även en betydande risk att multidomän-analys av äldre, multisjuka personer alltmer kommer att baseras på kombinationer av olika skattningsskalor. Det är viktigt att framhålla att skattningsskalor aldrig får ersätta en sedvanlig medicinsk analys baserad på anamnes och kroppsundersökning, och de får bara utgöra komplement till dessa undersökningar.

Sjukvård innebär hantering av biologisk, social och psykologisk osäkerhet med svårförutsebara behandlingsutfall (respons) och stora individuella variationer (heterogenitet) – för isolerade hälsoproblem. Ju mer komplicerad hälsosituationen är, desto mindre lämpar den sig för standardisering. Det är därför inte bara olämpligt, utan direkt farligt, med standardiserad hantering av enskilda personer med heterogena hälsoproblem.

Referenser
1. http://www.ichom.org

2. http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationellariktlinjer
3. https://skl.se/halsasjukvard/kunskapsstodvardochbehandling/primarvardutveckling/nationelltklinisktkunskapsstod.6842.html

 

Vårdkrisen – en onödig artefakt?

ArtefaktDagens Medicin publicerade denna vecka vår vidstående artikel med rubriken ”Vårdkrisen är egentligen en onödig artefakt”, skriven av mig och 30 andra läkare, alla inom ”Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården”. Klicka här. En stor del av alla lagar, förordningar och politiskt baserade ”satsningar” som avser ledning och styrning av hälso- och sjukvården under de senaste decennierna har varit olämpliga:
• de har i regel saknat vetenskaplig och empirisk evidens
• de står ibland i strid med riksdagens enhälligt antagna prioriteringsplattform från 1997
• de har inte lett till något systematiskt, transparent lärande av utfallet över tid, dvs om avsedda resultat uppnåtts eller om negativa effekter inträffat
• de har bidragit till att stora ekonomiska resurser (skattemedel) använts med onödigt dåliga resultat, dvs. en omfattande kapitalförstöring

Den pågående vårdkrisen är omfattande:
Primärvård: En stor del av alla läkartjänster i primärvården är vakanta och upprätthålls av läkare under utbildning (ST-läkare) och stafettläkare.
Sjukhus: De självstyrande landstingen har sedan många år successivt lagt ned vårdplatser på sjukhus. Enligt OECD har Sverige sedan flera år tillbaka lägst antal vårdplatser på sjukhus per capita i Europa. Detta leder till att de flesta (alla?) akutmottagningar och sjukhus är överbelastade, vilket i medför långa väntetider på akuten, att patienter ofta läggs in som överbeläggningar eller som satellitpatienter på ”fel” avdelning och skrivs ut alltför tidigt i alltför instabilt skick till en primärvård i kris. Till detta ska läggas den aktuella bristen på sjuksköterskor som vill arbeta i landstingen och som gör att många vårdplatser inte kan hållas öppna. Enligt en nationell undersökning av SVT Nyheter publicerad 161211 var 5-16 % av alla återstående vårdplatser stängda då: Klicka här
Kommunala äldreboenden: De självstyrande kommunerna har under åren 2000-2014 lagt ned 33 % av antalet platser i särskilda boenden (SÄBO) för äldre personer. Detta innebär att de äldre personer som idag beviljas biståndsbeslut för SÄBO har avsevärt sämre hälsotillstånd än tidigare och att boendetiden (överlevnadstiden) från inflyttningen därför minskar. I Stockholm är medelöverlevnaden efter inflyttning på SÄBO idag under ett år, en del uppgifter anger 6-8 månader. Detta innebär att SÄBO förändras från boende till palliativ vårdverksamhet.

Till detta ska läggs att arbetssätten ofta är ineffektiva och att journalerna är olämpligt utformade för att användas för patienter med kroniska sjukdomar, särskilt flera samtidiga hälsoproblem, vilka är vårdens vanligaste patienter.

Allt fler lokala protester framförs runt om i landet. Läkare och andra vårdyrkesgrupper protesterar mot orimliga arbetsförhållanden, som innebär stora risker för patienterna och arbetsmiljöproblem för personalen. De som protesterar riktar sin kritik och vädjan om åtgärder till det politiska och administrativa system som idag har i uppdrag att leda och styra sjukvården. Dilemmat är att det är den olämpliga styrningen som i hög grad medverkat till/utlöst den pågående krisen – som därmed kan betraktas som en artefakt.
Inget talar för att det går att lösa vårdkrisen med liknande metoder som framkallat den.

ICA Maxi jämfört med svensk sjukvård

I senaste numret av Sjukhusläkaren finns vidstående artikel med rubriken ”Ica Maxi är organiserat med bättre evidensgrund än svensk sjukvård”. Artikeln består av en intervju med Stella Cizinsky (kardiolog och verksamhetschef vid Universitetssjukhuset i Örebro) och mig beträffande vår anmälan av styrtrenden ”Värdebaserad vård” till Statens Medicinskt-Etiska Råd för etisk granskning samt till SBU för värdering av det vetenskapliga underlaget, (se bloginlägg 15 mars).

Inom läkarnätverket mot olämplig styrning av sjukvården anser vi att den olämpliga styrningen i de flesta fall är den bakomliggande orsaken till många av problemen i sjukvården, t.ex. den vårdplatsbrist och personalbrist som det så ofta skrivs om i media. Den olämpliga styrningen motverkar – och ibland direkt förhindrar – kvalitet i vården. Det har nog aldrig funnits så mycket konstruerade och därmed onödiga problem som vi har i dag. Vi har inte kopplat det kliniska arbetet på individnivå med styrningen på gruppnivå. De är helt olika logiker – de matchar inte varandra alls.

Det borde vara förhållandevis lätt att i vårt lilla och relativt homogena land lösa problemen på ett sätt som stämmer med grundläggande principer för kliniskt arbete. Utgångspunkten måste vara ett entydigt patientperspektiv, eftersom den viktigaste kvalitetsaspekten i vården alltid handlar om den enskilda människan över tid. De största problemen i vården i dag gäller patienter med flera samtidiga kroniska sjukdomar, det vill säga främst äldre personer. De behöver en regelbundet upprepad kvalificerad, integrerad och koordinerad handläggning över tid. Vi behöver återföra vården till dess kärnvärden – back to basics – och det är detta som också efterfrågas av patienterna i mycket hög utsträckning.