Statlig styrning av vård/omsorg

Det finns en anmärkningsvärd uppdelning mellan ansvaret för form och innehåll inom äldre-vården/omsorgen:

Ansvaret för formerna för äldre-vård/omsorg är enligt lag uppdelat på de två huvudmännen, landsting (Hälso- och sjukvårdslagen, HSL 1982:763) och kommunerna (Socialtjänstlagen, 2001: 453). Vård och omsorg är centrala delar av det lokala självstyret och uppdelningen vårdas ömt av respektive huvudman.

Ansvaret för innehållet i äldre-vård/omsorg är enligt lag till stor del ett ansvar för staten:
a) Kunskapsförvaltning = kunskaper och färdigheter kring diagnostik/behandling/vård/omsorg, regleras av staten genom utbildning av läkare och vårdpersonal på universitets- och högskolenivå. Till detta kommer vård/omsorgs-utbildningar på gymnasienivå, som sköts av de olika kommunerna.
b) Kunskapsproduktion = forsknings och utvecklingsarbete regleras till stor del av staten genom en rad olika statliga forskningsråd. Till detta kommer reglering och finansiering via t.ex. de enskilda landstingen/regionerna och en mångfald externa anslagsgivare (t.ex. privata stiftelser och fonder).
Trots att de lokala huvudmännen enligt lag har ansvaret för utformningen av äldre-vård/omsorg har de sedan lång tid inte skött uppdraget tillfredsställande. En mycket omfattande litteratur från t.ex. Socialstyrelsen, landstingsrevisorer, riksrevisionen, vetenskapliga artiklar och avhandlingar har påvisat mycket omfattande kvalitetsproblem. Staten har därför sedan många år försökt påverka de lokala utvecklingen via riktade statliga satsningar med hjälp av ekonomiska anslag och regleringar.

Under åren 2006-2010 anslog staten en dryg miljard kr varje år i ”statliga stimulansmedel”. Endast kommuner och landsting kunde söka dessa medel. Det räckte med korta ansökningar och de flesta landsting och kommuner fick del av dessa ”stimulansmedel” administrerade via Socialstyrelsen. De enskilda projekten erhöll ofta mellan 0,5-1,5 miljoner kr. Under denna femårsperiod genomfördes ett mycket stort antal projekt i kommuner och landsting, till största delen utan medverkan av universitet och högskolor. Områden som fick anslag var rehabilitering, kost och nutrition, demensvård, läkemedelsgenomgångar, förstärkt läkartillgång, det sociala innehållet och förebyggande hembesök.
Ministrarna Göran Hägglund och Maria Larsson skrev en artikel på DN debatt 110112 att ”Stat, kommuner och landsting har misslyckats ge äldre personer med omfattande vårdbehov en bra vård och omsorg”. Efter att ha anslagit omkring sex miljarder kr som ”stimulansmedel” övergavs denna metod och sedan 2011 satsar regeringen istället på ”prestationsbaserade ersättningar” (pay for performance, PFP) kanaliserade via Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). En betydande del av anslagen kommer att styras via kvalitetsindikatorer och kvalitetsregister.

Det finns flera dilemman med hur staten agerat och agerar inom äldre-vården/omsorgen:

1. Brist på underlag
Det finns inget vetenskapligt underlag för de statliga satsningarna; vare sig genom ”statliga stimulansmedel” eller PFP. PFP-metoden kan fungera inom homogena verksamheter, som t.ex. tillverkningsindustri för kvalitetssäkring av likartade produkter. Det finns dock inga evidens för att man kan styra heterogena verksamheter som äldre-vård/omsorg med denna typ av strömlinjeformade metoder. Tvärtom, äldresektorn kännetecknas av en tilltagande individuell variation och behovet av individualiserade handläggningar blir allt större (personalized care).

 2. Inblandning i lokala självstyret
Staten har sedan lång tid åsett att landsting och kommuner inte klarar av att via det lokala självstyret utforma en kvalificerad och säker äldre-vård/omsorg. Man försöker därför med hjälp av centrala påtryckningar och små ekonomiska styrmedel påverka utvecklingen. Enligt Socialstyrelsen omsatte äldre-vård/omsorg i kommuner och landsting år 2009 c:a 165 miljarder kr. Den statliga satsningen om c:a en miljard per år motsvarar 0,6 % av omsättningen. Är det realistiskt att tro att så små belopp kopplade till metoder utan underlag verkligen kan påverka utvecklingen?

Frågan är vilket ansvar statens företrädare har för ovan nämnda misslyckade mångmiljardsatsningar? Varför utgår inte staten och huvudmännen i högre utsträckning från kunskaper och erfarenheter inom kunskapsområdet geriatrik och varför anlitar man inte universitet och högskolor för att leda utvecklingsarbetet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s