Idag skrev generaldirektör Fredrik Lennartsson vid myndigheten Vårdanalys vidstående artikel på DN debatt med rubriken ”Kroniskt sjuka tvingas samordna sin egen vård”. I artikeln lyfter han fram en färsk rapport från Vårdanalys som visar att kronisk sjukdom dominerar helt i sjukvården: Halva befolkningen (och 20 % hos personer under 20 år) har minst en kronisk sjukdom och 25 % har mer än en kronisk sjukdom. Handläggning av kroniska sjukdomar motsvarar 80-85 % av landstingens kostnader för sjukvård. Personer med minst två kroniska sjukdomar står för 50 % av de samlade sjukvårdskostnaderna. Kroniska hälsoproblem är särskilt vanliga hos äldre personer.
Tilläggas skall att studier från flera länder visar att en stor majoritet av alla patienter som söker primärvård har multipla hälsoproblem. I USA används 75 % av kostnaderna i Medicare för handläggning av kroniska sjukdomar. Detta innebär att sjukvård i ett modernt samhälle till helt övervägande del avser bedömning och handläggning kroniska, ofta multipla sjukdomar.
Rapporten från Vårdanalys lyfter även fram problemen med bristande samordning mellan vårdens och omsorgens många ”aktörer”, bristande involvering av patienten (patienten står inte i centrum) och en alltför reaktiv vård. Rapporten sammanfattar att ”Vården är i sin nuvarande struktur och med nuvarande arbetssätt inte rustad för att möta dagens patienter med allt mer komplexa vårdbehov”.
Den bristande samordningen beror bl.a. på att:
1) Vårdorganisationen är fragmenterad. Till detta bidrar i hög grad gällande lagstiftning och de självstyrande landstingens och kommunernas brist på vetenskapligt förhållningssätt och att de inte fungerar som lärande organisationer. Bidragande är även de medicinska specialiteternas och vårdyrkesgruppernas revir-ambitioner.
2) Sjukvården och omsorgen styrs av politiker och tjänstemän med begränsad eller ingen utbildning i hantering av komplexa hälsoproblem och man försöker därför styra och förbättra vården av dessa hälsoproblem med hjälp av utvalda kvalitetsindikatorer/kvalitetsregister och ekonomiska incitament (pay-for-performance) utan belägg för att detta är möjligt.
3) Läkarnas utbildning och träning i bedömning och handläggning av komplexa hälsoproblem är helt otillräcklig.
4) Personalens arbetssätt är inte inriktade på överblick över patienternas samlade hälsosituation och hur den utvecklas över tid med löpande kritisk granskning av effekter av behandlingen.
5) journalerna inte är utformade för överblick, sammanhang och sambandsanalys, utan fungerar som retroaktiva dagböcker skrivna av olika vårdyrkesgrupper.
Vårdanalys rapport bekräftar än en gång vad som varit känt sedan många år. Det finns inga belägg att vård/omsorgs-Sveriges favoritord, ”samverkan”, har några tydliga och uthålliga positiva effekter och detsamma gäller ett stort antal politiskt initierade ”satsningar”. Gemensamt för dessa, inkluderande den pågående ”satsningen” på ”Mest sjuka äldre” från Socialdepartementet och SKL, är att de inte utgår från kunskapsområdet geriatrik och grundläggande geriatriska principer för integrerad och koordinerad diagnostik, behandling/vård och uppföljning (DBU) av komplexa hälsoproblem hos enskilda personer över tid.
Det är påfallande hur Vårdanalys rapport skiljer sig från den syn på vården och omsorgen som förmedlas av branschorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Ett exempel på detta är vidstående blogginlägg skrivet 140325 av SKLs ordförande, Anders Knape. Den kritiska hållningen från Vårdanalys är svår att förena med den optimistiska bild som förmedlas av SKL. Problemen i vård/omsorgs-sektorn är omfattande och befolkningsprognoserna talar entydigt för att de kommer att växa betydligt under de kommande 10-20 åren. Det finns ett stort behov av nytänkande och inte minst av att vända på många stenar och slakta många heliga kor.
GunnarAknerblog 